SIMON MOSERS DOKUMENTÄR

"Vi ville spränga Vasa" av Simon Moser (SVT2 2012-01-19). En kort liten tv-dokumentär som går direkt till mitt hjärta. Jag ska strax förklara varför.

Filmen handlar om honom själv, Simon Moser, ung journalist utan pengar och framgång. Söker det stora scoopet och funderar på något som verkar vara en släktmyt han länge hört talas om. Att en släkting redan på 1920-talet skulle ha upptäckt vraket av regalskeppet Vasa på Saltsjöns botten. Är det sant?

Efter en något rörig inledning där Moser placerar sig själv som loser börjar strax besattheten av släktgåtan leda in i ett detektivspännande researcharbete. Simon besöker Kungliga Biblioteket, Sjöhistoriska Museet, pratar med marinhistoriker och får snart bekräftat att hans släkting Rafael Orlodsky (med reservation för efternamnet) verkligen upptäckte Vasa-vraket på 1920-talet, ansökte om dyktillstånd men fick avslag.

Gåtan växer och Simon vädrar revanch. För under tiden har han hunnit irritera sig ordentligt på svenske hjälten Anders Franzén, som visserligen såg till att Vasaskeppet bärgades 1961, men som också fått all heder för att ha upptäckt det (på 1950-talet).

Var det så - detta sägs inte uttalat i dokumentären men är en tanke som är lätt att tolka in - att Simon Mosers gamle släkting mörkades i historien pga sitt utländska namn och judiska påbrå? Han bjuder in släkten (där Moser målar in sig själv som lite av svarta fåret) till träff och presenterar sina nya rön, det VAR vår släkt som verkligen upptäckte Vasa, 30 år före Franzén.

Då tar sig historien en vändning. Mosers fortsatta forskning visar på uppgifter som inte alls är glamorösa, och hela skattsökandet tar sig en ända med förskräckelse. Jag ska inte avslöja hur eller varför (mer än att dokumentärens konstiga titel får sin förklaring). Simon Mosers skattsökande slutar i besvikelse. Moser kunde ha klippt innan dess eller ändrat tesen eller lagt ner. Men han bjuder på sin besvikelse, delar med sig. Det finns något oerhört ödmjukt i det som berör.

Jag kommer plötsligt att tänka på en liknande vändning i ett helt annat program. Eva Beckman gjorde 1996 en radiodokumentär i SR P1 kallas "Kvinnorummet i Bollstabruk". Tesen var att 70-talets roman "Kvinnorummet" av Marilyn French hade förändrat liv och livssyn, också för kvinnor i ett litet, norrländsk samhälle. Hon åkte runt i sin barndomstrakt och kollade upp vilka låntagare som lånat "Kvinnorummet" då (i sig ett tveksamt etiskt grepp, men det är en annan sak). När hon sökte upp dessa kvinnliga läsare visade det sig att "Kvinnorummet" (omtyckt eller ej) inte alls hade förändrat deras liv. En amerikansk, intellektuell feminist i radikal universitetsmiljö låg  alltför långt från bondkvinnornas dagliga slit.

Beckman kunde klippt eller lagt ner där. Men att bjuda på insikten (besvikelsen) att egna tesen var helt fel, och detta under resans gång, visar på samma lyhörda ödmjukhet. Det visar på ett stort journalistiskt mod.

Tillbaka till Simon Mosers Vasa-dokumentär (behagligt koncentrerad på 28 minuter). Roligt, collage-aktigt filmad. Och behöver jag säga att den illustreras med föredömligt välvalt arkivmaterial från SVT:s arkiv, varvat med egna, personliga dialoger med mamma, släkt och forskare.

CHUNGA'S REVENGE

Den här hade jag länge missat. Mest för att jag aldrig gillat Zappa-perioden med Flo & Eddie, "Live at Fillmore East, June 71" och allt det där.

Frank Zappas skiva "Chunga's Revenge" (Reprise/Bizarre 1970) är en övergång och en nystart. Mot rockigare, tyngre sound. Ajöss till gamla Mothers of Invention-kapitlet med frijazz och Stravinskij-klarinetter. Fast riktigt konsekvent är det inte. "Chunga" är ett splittrat album som på skickligt Zappa-vis redigerats ihop till något spretigt men hållbart.

Pentatonskt avancerat gitarrmangel i öppnande "Transylvania Boogie" och titellåten (med fine Ian Underwood på el-altsax). Titellåten som vi senare hört i en underbar version (på dragspel!) med Gotan Project.

Vidare några rätt poänglösa raka rock- och blueslåtar (inte är t.ex. "Road Ladies" någon stor låt), ett fruktansvärt rörigt jamparti kallat "Nancy & Mary music" osv.

Men här finns också briljanta enskildheter. Korta "Twenty small cigars", ett underbart poem med gitarr, cembalo, kontrabas och trumvispar (lär vara överblivet från "Hot Rats"-inspelningarna). Och de två avslutande sångerna "Rudy wants to buy Yez a drink" och "Sharleena". Bedårande doowop och surfpop. Och där är det just de två sångarna Flo & Eddie (dvs Mark Volman och Howard Kaylan från The Turtles) som lyfter. Så jag får väl ge mig.