EKEN VID TV-HUSET

Säkert tusen år gammal. Den stod där innan Östermalm och kavallerierna och Birger Jarl fanns. I mannaminne har den alltid varit en vacker, stolt, naturskön profil och levande evighetssymbol. Den står där, mitt på Oxenstiensgatan utanför TV-huset (Sveriges Television, SVT) och Radiohuset (Sveriges Radio, SR) på Gärdet i Stockholm. Mitt i stråket har den gamla eken alltid stått orubblig. Sett från 56:ans busshållplats är den en harmonins blickpunkt och en oemotståndlig silhuett.

Nu ska den gamla eken rivas. På måndag, den 24 oktober, kommer gatukontorets motorsågar. Eken har befunnits sjuk, angripen och presumtiv trafikfara. Visserligen ska den begravas på Djurgården för att behålla sin fauna. Men eken faller. Har det månne något med planerad spårvagnslinje att göra? Gatukontoret förnekar det. Men konspirationsteorierna frodas på Gärdet. Det finnas paralleller till almarna i Kungsträdgården 1971. De räddades efter vilda protester.

Men den älskade, tusenåriga eken lär säkerligen falla död till marken i övermorgon. EKEN PÅ OXENSTIERNSGATAN, urtid ca år 1000 - 24 oktober år 2011.

(Tagg: Radioeken, tv-eken, teveeken)

ODE TILL MIN MOR

Nu salig i himlen och i varmt minne. Min mor Karin Lorentzon (1924 - 2011) dog denna månad, närmare bestämt den 6 oktober. Hon finns alltid med oss. Liksom naturligtvis min far Åke Lorentzon (1918 - 1993), borta sedan länge.

Detta foto på mor och mig måste vara från tidigt 1990-tal. Tiden när våra barn var små och vi träffades i Stockholm eller hemma i Skåne.

DIVA - SOUNDTRACK

Fick så äntligen tag på den svårfångade filmmusiken till den svårfångade kultfilmen "Diva" (eller "Diva - dödligt intermezzo") av Jean-Jacques Beinex från 1981. Alltså: CD:n "Diva soundtrack" med i huvudsak pianisten och kompositören Vladimir Cosma (Pomme/Largettho Music/Sony, denna utgåva 1993/2002). Upphittad via amazon.com

Jag har tidigare prisat den mästerliga, franska thrillerfilmen "Diva". En i mitt tycke världens bästa film med sin sällsamma blandning av hårdkokt gansterstory, råa industrimiljöer, överjordiskt sköna operaarior, estetiskt blåvackert foto och en minst sagt snårig deckarintrig med flera parallellhandlingar som korsar varandra. I korta drag en förväxlingshistoria om korruption och piratinspelningar av operasångerskan, divan. Och om en ung brevbärarkilles besatthet av den vackra, skönsjungande sångerskan, divan. Hon spelas av sopranen Wilhelmina Fernandez. Filmen nådde rejäl kultstatus åtminstone på Stockholms biografer på 1980-talet, men ses numera sällan.

Fast jag redan har DVD:n var det en fjäder i hatten att få tag på skivan. Till skillnad från många soundtrackskivor lever den här sitt eget liv och står sig bra. Filmens skarpa kontraster speglas också här. Filmstoryns bärande operaaria, "Air" av den inte alltför kände senromantikern Wally hörs kort i inledningen.

Vladimir Cosmas eget vackra solopiano i "Promenade Sentimentale" är det mest minnesvärda partiet. Scenerna vid fyrtornet om natten. Meditativt längtansfullt, som vore det pianospel av en Bill Evans eller en lugnare Chick Corea. Vad jag däremot hade glömt bort var alla de metalliskt hårda, minimalistiska inpassen med titlar som "Métro Police" och "Le Curé et l'Antillais". Inte helt lättuggade ljudmoment som skaver mot nerverna. För "Diva" är ju trots allt en hårdkokt thriller. Men med utrymme för kontrasterande stillsam skönhet. Det är det som skapar mystiken. "Diva" liknar knappast någon annan film jag sett förr eller senare.