GEORGE DUKE - ANNO 1975

Han spelade med Zappa & The Mothers och han spelade med Billy Cobham och hans grupp. Åren kring 1975. Och han gjorde suveräna egna skivor. Alltså, förstås - George Duke, den fina klaviaturspelaren, jazzpianisten och soulsångaren som lyfte Zappas skivor och spelade med "alla" just då.

George Dukes skivor från t.ex. anno 1975 är fullfjädrade. "The Aura will prevail" (BASF/Polydor 1975) har en dunderskön, enhetlig stämning med sina sexiga funkrytmer, sköna syntmattor och fina musikalitet. George Duke själv på Fender elpiano och massa syntar, Alphonso Johnson på elastisk funkbas och Leon "Ndugu" Chansler på flyhänta, svängiga trummor. Alla var de unga musiker på modet just då. På något spår tillkommer Airto Moreira på brazil-slagverk och sångerskor. George Duke själv sjunger med ljus, tunn falsettsoul. Men soundet på "Aura" är enhetligt.


Delvis annorlunda är det på den samtidigt utkomna "I love the blues, she heard my cry" (BASF/Polydor 1975).

Skivan är George Dukes hyllning till då avlidne saxofonisten Cannonball Adderly, som Duke spelat med. Här finns en uppsjö av stilar, genrer, besättningar, spelsätt. Allt från rå blues, avancerad marimba-jazzrock, rakt sväng, soulsånger osv. Det blir ojämnt och spretigt och funkar inte alltid till hundra procent. Men här finns roliga infall, en del bra låtar och ett gott uppsåt.

Båda albumen finns på "Three originals CD" (Polydor ? 2-cd, 1994), där det tredje albumet är "Liberated Fantasies" (1976).

Detta inlägg har tidigare varit publicerat den 9 mars. Då just detta dragit med sig en massa skitkommentarer av värsta spamtyp gör jag ett försök att lägga om det här och radera det tidigare:





ARILD ANDERSEN - BLUE IN GREEN, EARLY QUARTETS

Äntligen! Äntligen finns Arild Andersens "Shimri" (ECM 1977) tillgänglig på CD. Här pratar vi ECM-jazz. Den sparsmakade cool jazz som i 40 år producerats av tyske Manfred Eischer. Om den speciella estetik han odlat med högklassiga musiker, improviserad musik, kristallklart ljud, kräsna skivutgåvor med sparsmakade skivomslag och ofta något meteorologiskt fenomen på foto eller teckning i stram design. Allt är mycket sofistikerat och trots att ECM-estetiken kan synas kommersiellt omöjlig har den mot alla odds under dessa år varit mycket framgångsrik. Detta tack vare Eischers envetna konsekvens och tro på kvalité. En slags jazzens motsvarighet till Brombergs bokförlag.

Det är förresten inte bara jazz det handlar om. ECM har också en betydande utgivninga av världsmusik och samtida konstmusik (Arvo Pärt, Steve Reich m.fl.). Däremot är rock, schlager och "lätt musik" sådant som icke göra sig besvär. Manfred Eischers pamflett av artister är mångkulturell och etniskt gränsöverskridande. Indiska musiker möter jojkande samer möter Brazil osv. Här uppstår verkligen möten.


Och många gånger är det just nordiska (inte minst norska) musiker som fått utrymme på ECM. Jan Garbarek, Terje Rypdal och Arild Andersen är några av dem.

Och just "Shimri" (1977) med fantastiske kontrabasisten Arild Andersen och hans kvartett är det enskilda album jag rankar allra höst. Ingen kontrabasist har en så ren, sjungande, melodisk klang i sin fela som Arild. Övriga i kvartetten är norkse trumslagaren Pål Thowsen, svenske pianisten Lars Jansson (som vid samma tid var med i Egba) och Coltrane-blåsande, fine finske tenorsaxofonisten Juhani Aaltonen.

Samma musiker spelar också på följande, lika förstklassiga albumet "Green Shading into Blue" (ECM 1978). Dessa två, tillsammans med Arilds allra första soloalbum "Clouds in my Head" (ECM 1975) finns nu alltså äntligen tillgängliga på CD som en 3CD-box med titeln "Green in Blue : Early Quartets" (ECM, utgiven 2010). Det är en utmärkt idé och efterlängtad utgåva.

En anmärkning bara: Sparsmakade konvolut som alltid. Men varför kunde man inte fått originalomslagens svalt designade fotokonvolut med? Nu bara snålt asketiska texter i tvåfärgstryck på vit kartong. Det här är ingen lågprisutgåva. Lågprisutgåvor är inte det sofistikerade ECM-bolagets grej.