EN LÄCKERBIT FÖR SLAGVERK AV DARIUS MILHAUD

Tillbaka till avdelningen Klassisk Musik och då musikalisk modernism. Tillbaka också till mitt stora intresse för slagverk. Det korta stycket "Konsert för slagverk och liten orkester" av Darius Milhaud från 1930 har suttit som gjutet i mitt medvetande, ända sedan min dåvarande trumlärare Sune Pålsson spelade det med Helsingborgs Symfoni-orkester 1972 eller var det möjligen 1973.

Det är ett visuellt tacksamt stycke, läckert i sin finurliga logistik där solisten står omgiven av en stor uppsättning pukor, tomtom-trummor, block, cymbaler och gongar i centrum på scenen.

Jag vet att franske Les Six-medlemmen Darius Milhaud kanske inte alltid står högt i kurs i koketta musikkännarkretsar. Jag vet att många av hans små solokonserter ibland betraktas mera som uppvisningar än som musik. Det bryr jag mig inte om, för jag älskar den svale fransmannens sobra, snyggt exotiska och kanske lätt ytliga musikstycken som "Le Creation du Monde". Jag har inget emot yta, om den är snygg.

Denna slagverkskonsert är kort, cirka 8 minuter. Först en snabb, snärtig sats där mycket händer. Sedan - direkt - en långsam, något dunkel och mera abstrakt. Jag kan fortfarande störa mig på att det borde finnas en tredje, snabb sats som skulle binda ihop konserten. Nu ebbar den stillsamma delen bara ut och så plötsligt är det snopet slut. Men det där är ju Milhauds fel.

Jag har denna lilla konsert i flera tolkningar. Med finlandssvenske Rainer Kuisma resp med brittiska Evelyn Glennie som solister. På YouTube (ej på skiva) finns också en snygg tolkning med unga holländskan Laura Trompetter som är bra.

Bäst är kanske ändå denna inspelning från 1969 med tonsättaren Darmus Milhaud själv som dirigent, Orchestre de Radio Luxembourg och Fauré Daniel (som jag inte vet något om) som solist på det blandade slagverket (från Vox LP 1969). CD-utgåvan på bild här ovan har lite annan sammansättning. En minimal konfektyr för slagverk alltså. Mycket läcker. Om man är intresserad av slagverk vill säga.

Betyg: ****

SÖLLSCHER GÖR BEATLES TILL KLASSISK MUSIK

Det anrika och minst sagt prestige-tyngda tyska skivbolaget Deutsche Grammophone Gesellschaft (vanligen förkortat DG) har alltid vårdat sin profil mycket stramt. Klassisk, västerländsk konstmusik och endast det har varit tillåtet.

Det har varit helt på sin plats. "Klassisk musik" är ju som bekant inte en genre bland andra, utan ett jättefält av opera, symfonier, kammarmusik, kyrkomusik och mycket annat fördelat över i stort sett 300 års historia, med alla de stilar, nationella särdrag och stora personliga skapare osv som det innebär. Att DG var och är ett säkert kvalitetsmärke för det klassiska har räckt mer än väl.

Som en kuriositet var det ändå när några enstaka korsbefruktingar, med klart klassiska referenser, började göra inbrytningar för cirka tjugo år sedan. En av dessa var när Göran Söllscher, mästare på klassisk gitarr, levererade ett dussin Beatles-låtar i egna arrangeman på skivan "Here, There and Everywhere : Göran Söllscher Plays Beatles" (Deutsche Grammophon CD 1995). Ett senare exempel var när Benny Andersson tolkade sina egna, helt väsenskilda låtar som solopiano på "Benny Andersson, Piano" (Deutsche Grammophon 2017).

Söllschers gitarrskiva har sitt intresse för mig på så sätt att nästan allting Beatles-relaterat är av intresse. Samtidigt kan man känna en viss skepsis med tanke på att Beatlarna under årens lopp har tolkats än hit och dit, så att det låter som barockmusik eller madrigal, som cocktailmusik och rent skval, dansband, hårdrock, Brazil, storbandsjazz osv osv. i all oändlighet. Att höra Beatles tolkade av James Last är kanske inget större lyft.

Göran Söllscher är en gudabenådad gitarrist, både tekniskt och i känslighet. Lennon-McCartney resp. Harrison har alltid en inneboende melodisk kvalitet, och med renheten och nakenheten i enbart en klassisk gitarr lyfter han fram och blottlägger just melodiernas skönhet och komplexitet. Det är ingen tvekan om hans stora kärlek till Beatles, och född 1955 är han i rätt ålder för att ha växt upp med dem och formats av dem.

Urvalet är inte att klaga på. Naturligt nog mest långsamma ballader som "Michelle", "Yesterday", Eleonor Rigby", If I fell" och "The fool on the hill",  liksom Georges "Here comes the sun" och "I me mine". Dessa bryts av snabbare, ner dynamiska nummer som "Day tripper" och "You never give me your money". Ja, låtlistan är oklanderlig och kanske väl förutsägbar.

Men det fungerar. Söllschers gitarrskiva är njutbar. Betydligt bättre än en annan jämförbar, svensk skiva. Jag tänker då på jazzpianisten Steve Dobrogosz som tolkade Lennon-McCartney som långsam pianojazz på skivan "Golden Slumbers" 2011. Där blev det så sakta att melodierna planades ut till någon slags pianobar-plinkande utan förmåga att engagera.

Söllscher spelar sin Beatles-låtar rakt och i tempo. Det är hedervärt och på sitt sätt nydanande. Samtidigt som hela grejen med "Beatles görs om till Klassisk musik" har sina begränsningar i sig.

Betyg: ***