TÖRNELL I ETT VEMODIGT VINTERLAND

"Vintersaga" torde vara en av de bästa svenska låtar som skrivits, alla kategorier. Den skrevs av Ted Ström, sångaren och musikern (och konstnären och TV-producenten m.m.) som var med i tidiga folkrockbandet Contact och proggbandet Norrbottens Järn. För evigt förknippad med "Hon kom över mon" - och med "Vintersaga" drygt tio år senare.

Hans egen insjungning av "Vintersaga" är inte alls känd och inte så bra. Han har en tendens att ta i överdrivet när han sjunger. Men när Monica Törnell 1984 spelade in den blev den genast en svensk klassiker.

Monica sjunger den ganska rakt och odramatiskt. Texten får tala för sig själv. Musiken är syntbaserad pop av typiskt 80-talsnitt, många mil från den jordnära vispop hon sjungit tio år tidigare. Jag brukar vara måttligt förtjust i 80-talets estetik med syntsjok, eltrummor och hårdrock-gitarrer i kalla färger, utan blås eller annat som gör musiken levande.

Men i "Vintersaga" stämmer allt. Ted Ströms text beskriver ett frostigt, huttrande vinter-Sverige i exakta bilder - från Pajala till Marstrand till Stockholms city till "insnöade gårdar någonstans på Österlen". Det är tungt, ödestigert och mycket vackert med klart litterära kvaliteter. "Det är då som det stora vemodet rullar in / och från havet drar en isande, gråkall vind".

Låten inleder Monica Törnells skiva "Mica" (Air Music LP 1984). Titeln Mica antar jag är en förkortning eller ett smeknamn för Monica, men det finns även uppgifter om någon biblisk innebörd. Det är hennes bästa skiva näst efter debuten. Här gör hon magiska sånginsatser, inte minst i balladerna. "Lily", "Känslan i maj" och inte minst den helt underbara "Heden". Låtar skrivna helt eller delvis av henne själv. Ibland tillsammans med sin bror Bror Törnell.

En annan stor stund på skivan är den likaså magiska balladen "Krig", som faktiskt är skriven av Per Gessle, högaktuell då liksom nu och alltid, Det är en känslig skildring av ett bräckligt förhållande. Det är just dessa ballader som ger skivan dess djup och relief. I de snabba låtarna drar det mera åt poppig syntpop av mera allmänt 80-talssnitt. "Kom till mig" och "Nu lever jag igen" till exempel, med den avslutande "Som ett sårat vilddjur" ger utrymme för henne att sjunga ut och vråla på ett sätt som kanske inte de rena popbitarna tillåter.

Monica Törnell är en stor sångerska med väldiga resurser, och därtill alltså en bra låtskriverska. Hennes karriär från 1972 och framåt har svajat hit och dit och varit minst sagt ojämn. Hennes inhopp i Melodifestivalen 1986 med Lasse Holm är väl närmast genant, med vad som måste vara en av Melo-historiens sämsta låtar. Vid den tiden blev det också glesare mellan skivorna och efter 1989 har hon varit borta från musiken. Dock visade en comeback på senare tid att hon fortfarande kan sjunga, och det med kraft.

Hennes tre album "Ingica" (1972), "Jag Är Som Jag Är" (1978), denna "Mica" (1984) och även samligen "Förut" (1986) är väl värda att gå till historien. Tyvärr verkar hon vara ganska bortglömd i det allmänna medvetandet.

Betyg: ****

NÅGRA ENSTAKA KORN ATT PLOCKA

Mitt förhållande till ABBA har alltid varit rätt passivt. Gillade dem och har alltid respekterat dem. Ställde absolut inte upp på det skoningslösa ABBA-hat som frodades i mina proggkretsar på 70-talet.

Men å andra sidan har jag aldrig haft någon större kärlek till dem heller. Jag tillhör Beatles-generationen. ABBA var bra men betydde inget särskilt för mig. Nu lyssnar jag gärna till deras imponerande pärlband av hitlåtar och nynnar med. Men jag har  inga känslor laddade i musiken.

När det gäller Björn och Benny har jag mycket starkare förhållande till dem via Hootenanny Singers resp Hep Stars på 60-talet. DET är personliga minnen. Dessutom gillar jag det som den nutida Benny Andersson sysslar med, med sina soloprojekt och med sin orkester av gammaldags kapellsnitt.

Anni-Frid och Agnetha då? Jag minns ett klipp med Frida från SVT:s "Hylands Hörna" från 1967 (då företaget hette Sverige Radio). Det är hennes debut i TV. Hon är så nervös och blyg, och hon sjunger en lätt bossanova-schlager "En vanlig dag" så perfekt, så säkert och med en frasering så självklar att det är enastående.

Agnetha Fältskog började som dansbandssångerska i Jönköping. Hon blev upptäckt som soloartist och hade stora framgångar på Svensktoppen. Ovanligt nog skrev hon ofta själv sina egna låtar, vilket var unikt med den tidens rolluppdelning. Men "Jag var så kär", "Utan dej" och "Om tårar vore guld" var lite väl sentimentala för min smak, som annars gillar schlagers.

Efter ABBAs genombrott och mitt i uppståndelsen efter "Waterloo" fick hon så göra den egna LP:n "Elva Kvinnor i ett Hus" 1975 som var lite speciell. "Tack för en underbar, vanlig dag" är rörande just som vardagsskildring,  och den lätt ekivoka "Doktorn" visar en humoristisk sida som är charmig. Den senare är väl en variant på gamla "Goodness, gracious me" med Peter Sellers och Sophia Loren från 1960 (den med "My heart goes boom - bo-di - boom...." En humorklassiker som också gjordes på svenska med Hasse Alfredson och Brita Borg. Bosse Carlgren gjorde den nya låten till Agnetha.

En annan minnesvärd sång med Fältskog är "Många gånger än" från 1971, alltså före ABBA, Den är skriven av Peter Himmelstrand, en låtmakare som verkligen kunde skriva roliga schlagers. Tre låtar inalles är gott nog för mig. Jag plockar dem från "Tio År Med Agnetha" (Cupol saml.-LP 1979) och nöjer mig där.

Betyg : ***

MONICA TÖRNELL I JAZZROCK OCH VISOR

"Jag Är Som Jag Är" (Philips LP 1975) är det femte albumet med Monica Törnell, och hennes återkomst till att sjunga på svenska. Efter de två första vispop-albumet hade Philips försökt lansera henne som en hård poptjej på "Don't Give a Damn" 1975 och den följande "Bush Lady".

Ofta (inte alltid) när svenska artister övergår till att sjunga på engelska blir resultatet märkligt anonymt. Törnells båda engelska lyckades inte attrahera någon yngre poppublik. Någon internationell lansering blev det inte och hon hamnade långt från den proggiga musikrörelsen (som hon i och med skivmärket Philips aldrig tillhört).

"Jag Är Som Jag Är" är ett mycket lyckat album som landade helt rätt. Hon skulle senare, på 80-talet, få en mer poporienterad inriktning med uppdaterat sound. Men på denna skiva spelar hon ut hela sitt breda register med sin fantastiska, varma, hesa röst. Faktiskt en av de bästa kvinnliga rösterna någonsin i Sverige. Det naivistisk, något töntiga omslaget viskar också om ett närmande till visorna och till proggen.

Hon inleder med Björn Afzelius dramatiskt episka "En kungens man" och fortsätter med "Kavaljersvisa från Värmland". Därmed är den folkmusikaliska tonen ansatt. "Ebon Lundin" är däremot en varmt jazzig ballad ur Per Oscarssons konstiga film med samma namn. Här lystrar jag till extra eftersom den är komponerad av Arne Ohlsson, den fine trumpetaren från Vieux Carré Jazzmen i mina hemtrakter.

I titellåten "Jag är som jag är" svänger det till ordentligt. En grymt jazzrockig sång där bandet, med bl.a. den outtröttlige Björn J:son Lindh och den fine doldisen Jan Bandel finns med. Jazzrock med Latin-touch är det också i den ordvitsiga salsan "Svensk sås" där Törnell sjunger med ordlös sång, vokaliser. I "Lotus och Casanova" blir jazzen mera lågmäld och spirituell.

Annorlund är "Vad visste väl vi?", en stark rocksång där Monica med kraft sjunger Olle Adolphsons text om förintelsen, boskapsvagnarna på väg till lägren och : Vad visste befolkningen om vad som var sant? Olles text finns också i "Nu ser vi vårt land".

"Jag Är Som Jag Är" är en av Monica Törnells allra bästa skivor. Här finns idel starka låtar i en stilmässig bredd som är imponerande, och med henne själv i högform som sångerska. Kanske är det lite besvärande att det väl tidsbundna 70-talsomslaget skymmer de tidlösa kvaliteterna i musiken.

Betyg: ****

FLEETWOOD MAC ÖVER ATLANTEN MED HELT NY KARRIÄR

 Och här kan man verkligen tala om olika, skilda perioder hos ett band eller en artist. Fleetwood Macs första LP från 1968 hade en soptunna på omslaget. Det markerade en rå och smutsig blues. Covers av Chicago-blues dominerade till en början, även om bandet då tack vare Peter Green samtidigt fick inslag av mjuk, melodiös rock.

Men rock och blues var det. Det är det tidiga Fleetwood Mac som är "mitt", det med Peter Green. Via flera medlemsbyten transformerades gruppen till en andra period cirka åren 1971-74. Den perioden har jag väldigt dålig koll på.

Så flyttade delar av bandet över till USA, slog sig ner i Kalifornien och nybildades som ett i praktiken helt nytt band, men fortfarande med namnet Fleetwood Mac. Trummisen (Mick) Fleetwood och basisten Mac (John McVie) var kvar som grundstomme. Sångerskan och klaviatur-spelerskan Christine Perfect från brittiska bluesgruppen Chicken Shack tillkom. Hon gifte sig med nämnda basist och blev därmed Christine McVie.

Gruppen fullbordades med de båda amerikanerna Lindsey Buckingham (gitarr, sång) och Stevie Nicks (sång). Denna kaliforniska uppsättningen av Fleetwood Mac debuterade med en självbetitlad LP 1975 som blev omedelbar succé. Därefter följdde denna, "Rumours" (Warner Bros LP 1977) som måste vara en av skivvärldens största framgångar överhuvudtaget.

Här presenteras en ljus palett med ett luftigt, snyggt, mycket proffsigt och sofistikerat sound. De blev en del av den amerikanska västkustrocken som blev jättestor på 70-talet (Eagles, Doobie Brothers, Steely Dan osv. Det var samtidigt så långt, långt, långt från den samtida punkrock och New Wave man kunde komma.

Fleetwood Macs succé-LP "Rumours" utmärks av ett förstklassigt låtskrivande. Ett annat karaktärsdrag är den växelvisa sång som många låtar har. Utmärkt passande ett band med många bra vokalister. En tredje aspekt är att texterna fick extra laddning av de kärleksförhållanden, passioner, kriser och uppbrott som fanns inom gruppen.

"Rumours" är så bra bland annat därför att det är en sådan där skiva med väldigt enhetlig, sammanhållen stämning trots många inbördes variationer. Så spelar det liksom ingen roll om låtarna heter "Dreams", "Don't stop!", "Go your own way" eller "Gold dust woman". Allt är lika bra ändå. (Även om jag trots allt föredrar tidiga Peter Greens Fleetwood Mac, men det är något annat).

Betyg: ****

PUGH TAR ETT STEG TILL - LIVE

Livedubbel-LP var ett mycket populärt format på 1970-talet, men såvitt jag vet var det här den första svenska livedubbeln inom rocken. Alltså borträknat revyskivor med Hasse & Tage och Povel. Och det dröjde ända tills 1975.

Pugh Rogefeldt var då en av Sveriges främsta rockartister, så det är inte så konstigt att han fick äran att axla fornatet. "Ett Steg Till" (Metronome live-2LP 1975) med kombon Pugh & Rainrock var resultatet. Därtill medverkade gästerna Ola Magnell och Janne "Lucas" Persson.

Inspelad under tre olika konserttillfällen, på Kristianstads Konserthus, Helsingborgs Konserthus och Halmstad Teater julen 1974. Jodå, jag hade flera kompisar i gymnasiet som var med i det för mig hemtama konserthuset i Helsingborg. Jag var inte där, för jag var just under den perioden inte särskilt intresserad av Pugh.

Jag hade haft min Pugh-period med fantastiska debut-LP:n "Ja Dä Ä Dä" 1969, och i någon mindre grad med de efterföljande "Pughish" och "Hollywood". Med de mera rock'n'rolliga "Pugh on the Rocks" och "Bolla och Rulla" tappade jag honom. Det är nog rätt typiskt. Pugh har haft en lång och rätt brokig karriär med - föreställer jag mig - ibland olika publik som alla har uppfattat honom som "sin".

Icke desto mindre är "Ett Steg Till" ett av mest hyllade och legendariska album. Kanske hans högst rankade efter debut-LP:n. Det är en mycket kompetent Pugh i högform, och kombon med gäster ger också fin variation.

Han inleder solo med "Små lätta moln", den magiska balladen från "Ja, Dä Ä Dä" som här fick renässans till den milda grad arr Pugh senare blev mätt på den och vägrade spela den. Friskt nog blir det sedan till större delen nya låtar och inte bara hits i live-repriser. "Vandrar i ett regn" är en underbar popdänga med kör à la tidigt 60-tal. Min egen favorit på albumet. "Finns det lite stolthet kvar, finns det också lite hopp om bättring" är visserligen inte helt egen, men Pugh gör den lätt till sin.

Rak rock och bluesrock dominerar. I detta är "Flickornas Laban" en tradig sak, med sina utsträckta, malande 10 minuter. Å andra sidan finns mästerverket "Storseglet", en episkt, närmast symfoniskt upplagd hymn som däremot lätt axlar en lika stor speltid. "Amerika" är en lek med Brecht-Weill-sången "Surabaya Johnny" från debuten.

Ola Magnell har fina stunder i "Påtalåten" och "Blus-blues". Janne Lucas får till en lika charmig hit med sin "Funderingen". Hans pianosolo av C.Ph.E. Bach och en lattjo-version av Owe Thörnqvists "På festplatsen" (med Pugh på gylf (!) som rytminstrument) är andra variationer i brygden. Pugh sjunger sin sista i den engelskspråkiga "Jesus" innan hela gänget tar avsked med titellåten "Ett Steg Till" och en rörd Pugh avannonserar och tackar publiken.

Vi hade nöjet att se Pugh Rogefeldt live så sent som sommaren 2018 ombord på ångbåten s/s Blidösund. Det var en helt lysande spelning där också hans bror Ingemar Rogefeldt medverkade på sologitarr (liksom på "Ett Steg Till"). Här överbryggade Pugh på ett självklart sätt alla de där perioderna jag pratade om ovan, och visade hela sin  erfarenhet och lysande musikalitet.

När det gäller detta livedubbel-album från 1975 tycker jag ändå inte att det når upp till hans studio-toppar, speciellt inte de tre första. Men - visst är det bra. Pugh är alltid bra.

Betyg: ***

ROXY MUSICS ANDRA - ÄNNU MED ENO

Roxy Musics debutalbum från 1972 är något av det roligaste, knäppaste och mest kreativt fantasifulla jag vet inom området rockmusik. Deras, galna, brokiga blandning av rock à la Velvet Underground, 50-talsklichéer från Hollywood-filmer och avantgarde (Brian Eno) är hejdlöst rolig.

Därtill deras framtoning med Brian Ferrys teatrala sång med överdrivna vibraton, deras visuella framtoning med bisarra glitterkostymer, smink, pinuppor och gammal reklam-estetik. Allt blev en glamrock som var oslagbar, och som bara överglänstes av vad David Bowie skapade vid samma tid.

Klaviaturspelaren och ljud-innovatören Brian Eno medverkade bara på de två första skivorna. Debuten och denna, "For Your Pleasure" (Island LP 1973). Sedan blev det en brytning. Två egocenriska Brian i samma grupp blev för mycket, har Ferry förklarat i efterhand. Eno blev soloartist, gjorde projektskivor tillsammans med Robert Fripp, David Byrne m.fl. Komponerade alternativ bakgrundsmusik ("landskapsmusik") och blev skivproducent för alla möjliga. En sökare med spännande, oförutsägbara vägar.

Roxy Music blev från tredje skivan "Stranded" från 1973, ett mera brett, stilfullt och personligt band. Men de tappade det där friska draget av vildhet och galenskap efter Enos avhopp. Och sofistikerade cocktailskivor som "Avalon" var inte riktigt min grej.

Men de två första alltså. Länge hade jag bara hört den enorma debuten och det var min bild av tidiga Roxy. "For Your Pleasure" är den som Ferry själv rankar högst. Här är samma uppställning som debuten, med Brian Enos närmast hysteriska syntar och inslag av vitt brus som roliga "störande" element, som en påminnelse om att det här inte är någon vanlig rock.

Kanske var mina förväntningar för höga, men jag blir inte lika road av "For Your Pleasure" som av debut-LP:n. Det är möjligt att Ferry har utvecklat låtskrivandet. "Do the strand" är en tuff öppning, men inte lika omkullblåsande som debutens enorma "Re-make / re-model". Enos galna syntar finns i "Editions of you". Andy McKay bidrar till det ovanliga soundet genom att blåsa sin oboe i "Strictly confidential". Phil Manzanera briljerar med dissonant rockgitarr i "The Bogus man", men den låten blir alldeles för utdragen och tjatig.

Den förföriska kvinnan på omslaget är Brian Ferrys dåvarande flickvän, sedermera discosångerskan Amanda Lear. Överdrivet och stiliserat förstås, som allt med Roxy Music var. Och donnorna på deras spektakulära skivomslag är ett kapitel för sig.

Betyg: ***