OCH NU HOPPAR VI TILLBAKS I HISTORIEN IGEN -
ÅTER TILL BACH

Historiens gång hade kommit fram till nutid 2018 med Stina Wollters "Garden Songs". Avslutat där tills vidare. Nu följer alla tillägg kronologiskt sedan sist, och då börjar vi med ett långt hopp tillbaka i historien.

Tillbaka till Bach. Johann Sebastian Bach - Violinkonserter i E-dur respektive a-moll samt dubbelkonserten för två violiner. Här med solisterna Monica Huggett och Alison Bury (endast i den sistnämnda) samt med dirigent Ton Koopman och The Amsterdam Baroque Orchestra (Erato CD 1996).

Bach är som ris och potatis. Bach hör till. Behövs. Jag har mitt inre behov av Bach fast jag varken är någon älskare av barockmusik eller håller Bach som någon egen husgud. Men hans vevande, malande, motoriska  kontrapunkt är som någon slags naturvetenskaplig pendel som frigör den krassa musikalitet som annars kan döljas i romantik, sentimentalitet och stora gester.

Bach bara ÄR. En musikalisk läromästare för alla efterkommande och en nykter bruksmusiker som massproducerade de mest himmelska toner utan någon som helst egen prestige. Tiden var inte sådan på tidiga 1700-talet. Tonsättarna var inga "genier" utan just bruksmusiker i kyrkans tjänst, och Fader Bach skapade all sin musik "till Guds ära". Det var ett fromt ideal, långt innan egotrippade, romantiska konstnärsdrömmar öppnade dörren med Beethoven på 1800-talet.

Och hur dessa tre av Bachs violinkoserter är jämförda med hans övriga verk kan jag icke bedöma. Inte heller hur dessa tolkningar är här, annat än att de i mina öron låter mycket bra. Men jag är som sagt ingen kännare av barockmusik eller Bach. Hans musik, för olika besättningar och i olika skepnader, är som porlande vatten i en aldrig sinande ström. För mig är detta en slags utgångspunkt eller konstant i den mångfacetterade, globala världen av alla tiders och alla genrers musik.

Betyg: ***