The Beatles: Abbey Road (Apple Lp, 1969).
Jag funderar över omslaget. Vad betyder siffrorna på nummerplåten på Folkvagnen i bakgrunden? Varför går Paul barfota? Och varför håller han ciggen i höger hand, han är ju vänsterhänt? Frågorna hopar sig.

I gårdagens melodifestival var det väl givet att BWO gick vidare. Och dunka-Frida var åtminstone rörande. Men synd att inte Patrik Isaksson gick vidare. Jag gillar hans trummis Lena Thomander i Bandet, hon som också spelar i "På spåret".

Den här samlingen är helt underbar! "Så'nt är livet! : 48 svenska klassiker 1958-1971" (Diesel 1998). En dubbel-cd med Siw Malmkvist, Towa Carson, Östen Warnerbring, Svante Thuresson, Lill Lindfors m.fl. m.fl. En gyllene tid av svensktoppsklassiker. Den måste jag skriva mer om.

Nå men veckans deltävling av Melodifestivalen då? Tur att tvillingarna Rongedal vann! Efter falsksjungande ryska och klen Gessle-kopia kom tvillingarna som ett under av proffsighet, energi och råsväng. Också Sanna Nielsen var mycket säker i sin ballad "Empty room".

Men jag hade verkligen väntat mer av segertippade Carola och Andreas Johnson. Framför allt av deras låt "One love", som inte var mer än "one love, one love..." hela tiden (utan vers). Johnson har tidigare lyst upp med fina poplåtar, medan Carola alltid ska ta i så förbannat. Här blev det knappt någon duett, inget möte. Resten av bidragen är snabbt glömda. Andra Generationen hade lyckats om de antingen satsat mer på humorn eller mer på balkanfolkmusiken (som de faktiskt kan). Nu blev det bara jöns.

COOL JAZZ. Det är tidigt 50-tal. Runt 1952. Gerry Mulligan (barytonsax) och Chet Baker (trumpet) väver slingor i en luftig, avslappnad västkustjazz som slår an tonen bland bohemer och jazzfreaks i USA. Långa jamsessions, solglasögon, cigaretter och existensialism. Blir stort även i Paris, Köpenhamn och Stockholm. Samma tid och samma rökiga källare ser också Miles Davis, Stan Getz, Modern Jazz Quartet och Lars Gullin. Och dessa solglasögon, även om det är mitt i natten. Här är bakgrunden till filmen "Sven Klangs kvintett".

COOL JAZZ som bäst kan höras på "The Best of the Gerry Mulligan Quartet with Chet Baker" (Blue Note samlings-CD 1991, bilden).

Någonting näpet rörande med Christer Sjögren och hans kalkonschlager "I love Europe". I alla fall tvetydigt roligt i en i övrigt usel Melodifestival. Överlastad av laserljus, konstig James Bond-parodi, iskall laserdans, fjantig Luuk, ängsligt flåshurtigt tempo och indränkt i ironi som inte var rolig.

Tunna, tunna låtar. Och vad hade E-Type i en SCHLAGERFESTIVAL att göra? "Alla mina X" kunde väl få några kalkonpoäng. Resten är snabbt glömda. Men visst, Amy Diamond själv var betydligt bättre än sin låt. Och Christer Sjögren....? Grisfest och plymer. Jag köper flottet! Hellre ett snett leende än jämntjockt smör.

Återstår om resten av Melodifestivalen blir bättre än så här? Men visst, jag väljer att hellre titta och reta mig än att stänga av.

Grattis till TAGE idag! 80 år skulle han fyllt. Det är lätt att bli mångordig i att hylla Tage Danielsson. Rabbla upp roliga sketcher, kloka ord, snusförnuftiga böcker. Jätteroliga filmer ("Att angöra en brygga", 1965, "Mannen som slutade röka", 1972) och mindre lyckade filmer ("Sopor", 1981). Skulle man kunna göra. Men det gör jag inte.

Nöjer mig med att lyfta på hatten för Tage i sin himmel. För Filip & Fredrik och andra unga ironiker må hävda att Hasseåtage är överskattade. Det skiter jag i. De är och har alltid varit mina idoler. De är basic. Liksom Beatles och Chaplin och Zoegas kaffe. Så'nt kan man inte bara ta hål på.

Bilden: Hasseåtage m.fl. artister; revyn "Gula Hund" (Svenska Ljud LP, 1964).

Återupptäckt! Talking Heads var mitt 80-tal. Experimentell funk. Drivande enackordslåtar på minimalism och taggiga klangbilder. David Byrne och hans dårpippiga texter och nerviga sång. En rytmisk exakthet och täthet i bandet. T ex på "Stop making sense" (Sire LP, 1983). Mycket typisk för sin tid.

Sedan bytte de tonart och gjorde påtagligt melodiös, ackordvänlig pop och rock på "Little creatures" (1985) och "True stories" (1986). Fram till brazilsamban på deras sista skiva "Naked" (1988), där David Byrne tog avstamp till sin solokarriär.

Talking Heads - 1980-talets mest intressanta band! I ett decennium som annars mest var öken av fasadputs och blippande dimridåer av små syntar, svarta luggar, bister uppsyn, fula frisyrer och ointressant musik.