Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

tisdag, juni 13, 2017

MERA FUNK AV TRUMMÄSTAREN FRÅN PANAMA

Då försöker vi stället med den andra Cobham-plattan från samma år, "A Funky Thide of Sings" (Atlantic LP 1975). Jag tolkar det som en ordlek och en vändning av "A Funky Side of Things".

Här dundrar Billy Cobham vidare med sin hårda funk. Jag tyckte så oerhört mycket om hans tre första soloalbum "Spectrum", "Crosswinds" och "Total Eclipse". Fallhöjden blev stor med den poänglösa live-plattan "Shabazz". Här är det i viss mån upprättelse, även om den store trummästaren började komma in i en enformighet som skulle bli rätt tröttande.

Här är det fullt ös hela tiden. Musiken bygger helt på beats och fjärmar sig därmed mer och mer från jazzen. Samtidigt kan man se det positivt och säga att Cobhams grupp plockar upp det bästa från jazz, rock, soul, funk och hårdrock. Inledande "Panhandler" är närmast något av en fusion-hitlåt med makalös drivkraft. Det gäller även titellåten och den vitsiga "Some skunk funk" av bröderna Brecker. Mera andhämtning blir det i "Sorcery" som lite otippat är skriven av Keith Jarrett (som vid denna tid hade fjärmat sig definitivt från den elektriska jazzen).

Billy Cobham är, förutom som trumvirtuos och bandledare, också väldigt bra arrangör. Här på "Funky Thide" är det framför allt blåsarna som prickar i och fyller upp med täta riff och kortare solon. Inte minst trombonerna, med Glenn Ferris i spetsen, briljerar. Bland övriga som märks är gitarristen John Scofield som nu har ersatt John Abercrombie. Båda är snarlika i stil och i mitt tycke rätt förfärliga gitarrister, med förkärlek för ylande, uppåtdrivna solon.

Mot slutet av skivan får bandet vila och Billy Cobham stiger fram med solo på sitt väldiga trumset. Jag hade tidigare beundrat Cobham för att han verkligen hade genomtänkta, komponerade solon med sin imponerande slagteknik. Solon som i "Last frontier" på "Total Eclipse" var en njutning att lyssna på. Men här i "Moody moods" blir det för mycket, för långt och utdraget. Och någonstans efter denna skiva tappade jag Billy Cobham som skivartist.

Betyg: ***