FRÅN EN SUPER-MUSIKALISK PAUL TILL EN ANNAN

Har alltid gillat Simon & Garfunkel men aldrig dittills varit så särskilt intresserad av Paul Simon som soloartist. Inte förrän nu. I och med resan till New York (och Bleecher Street i Greenwich Village) i maj 2016, och med Paul Simons konsert på Stockholm Waterfront hösten samma år, ja då ändrades allt.

Sedan dess har nästan alla (eller de mest väsentliga) av Simons soloalbum trillat in i denna spalt och i min MP3. Så självklart finns där "Still Crazy After All These Years" (CBS LP 1975).

En lakoniskt skön titel. Och Simon må ha töntig mustasch på omslaget, men det här är något av det mest stilsäkra i hans stora katalog. Då är den ändå i hård konkurrens med många andra, från duons LP-debut 1964 till förra årets lysande album.

Här finns ett jazzigt anslag med mycket elpiano och ett så coolt avslappnat komp som man alltid har förknippat med honom. Titellåten, "My little town", "You're kind" och inte minst den underbara "50 ways to leave your lover" är alla subtila höjdpunkter i Paul Simons sångskrivande. Texterna må vara mörka och ibland nästan cyniska, men det mjuka tilltalet är ett personligt särtecken.

I "Gone at last" finns gospel, som han odlat på live-skivan året innan och senare skulle återkomma ofta till. I "My little town" dyker faktiskt gamle Art Garfunkel upp på stämsång. Ett första återförenande. Sedan är det ett extra plus att hela den tidens studio- och jazzrockmaffia finns i kompet, med många namn att känna igen om man är nördig. Även gamla brasilianske dragspelaren och Sverige-bekanten Sivuca dyker upp på ett hörn.

Betyg: *****