McCARTNEYS VINGAR PÅ 70-TALET

Som hängiven gammal Beatles-fantast, för att inte säga Beatles-fanatiker, har jag faktiskt aldrig haft något förhållande till Wings.

På 70-talet tyckte jag fenomenet Wings var lätt plågsamt. Beatles låg ännu för nära i tiden och det var svårt att inte jämföra. Avståndet mellan Wings lättpop och den revolution The Beatles skapade var kolossalt.

Paul McCartney som soloartist är en annan sak. Honom har jag, kanske inte följt, men känt en återkommande och beständig vänskap med. Min Paul-samling, som inte är stor, består av välvalda nedslag med stora hopp emellan under 40 års tid. En lycklig McCartney-konsert på Tele2-Arena i Johanneshov sommaren 2015 blev som en storartad kröning av ett livslångt lyssnande som började med Beatles första singlar.

Men - perioden mellan Pauls första, underbart lekfulla soloalbum "McCartney" 1970 (den med körsbären) och den av George Martin producerade mästerverks-LP:n "Tug of War" 1982 har hittills varit helt blank. Vingarna flög utan mig under den period när John Lennon fortfarande levde.

Nu har lång, lång tid gått sedan epoken Wings och jag frågar mig själv : Varför inte? Varför var jag inte mer mottaglig då? Paul och Linda drog ju igång med fräcka "Jet" till James Bond-filmen "Leva och låta dö" 1973.

Men nu hamnade jag istället här. "Venus and Mars" (EMI LP 1975) med Wings. Kompetent, välgjord, musikaliskt fullödig med känsla för hitlåtar som alltid som hos Paul. Ändå kan jag ändå inte säga jag blir särskilt berörd av "Rock show", "You gave me the answer", "Magneto and Titanium man" och de andra spåren.

Så jag lyfter på hatten för käre Pålle, Sir Paul McCartney, som fyllde hela 75 år igår. Otroligt aktiv långt över de "sixty-four". Och "Venus and Mars" är bra, men jag väljer trots allt hellre "McCartney" som var före Wings och "Tug of War" som var efter Wings.

Betyg: ***