ROCKPIONJÄREN OWE THÖRNQUIST

Låtskrivare, roare, underhållare, galenpanna. En stor och vansinningt kreativ artist som nu och alltid har sprutat ordvitsar och snabba, dråpliga formuleringar i de mest hiskliga berättelser som bygger på bondkomik.

Men också - en svensk pionjär inom rock'n roll. Fast det kanske ännu inte uppfattades så på 50-talet. Han sjöng ju på svenska. Inte kunde man väl sjunga rock på svenska?

Ändå spelade han skjortan av Rock-Ragge, Rock-Boris, Little Gerhard och de andra. Owe Thörnquist svängde som tusan. Det har han alltid gjort.

Det är roligt att höra hans klassiker samlade här i "Guldkorn 1955-60" (Metronome saml.-CD 2001). Och det är verkligen guldkorn, just från den rätta perioden, hans pionjärtid. Tre olika traditioner mynnar ut i hans unika stil : Amerikansk rock'n roll, Povel Ramel och Knäppupp, samt gammal, svensk bondkomik. Allt serverat med massor av humor och med högt underhållningsvärde.

"Rumba i Engelska Parken" från 1955 var väl lite av ett startskott. Redan här finns det eleganta svänget, de underbart meningslösa texter som flödade av språklig glädje och den där touchen av hemstaden Uppsala som ofta finns närvarande.

"Dagny", "Gun från Dragarbrunn", "Loppan", "På festplatsen" och den råsvängiga "Betty Fagerlund". "Ett litet, rött paket", en doowop-pastisch som senare skulle bli en hit med Sven-Ingvars. "Varm korv boogie" och "Rotmosrock" där han lyckades väva in "rot" och "rotmos" och "rock" som brygga mellan det modernt amerikanska och det svenskt provinsiella. Och så "Anders och Britta" och "Titta, titta", duetterna med Ulla-Bella, med lika knäpp crazy-faktor som i Povel Ramels vildaste stunder.

Det här var en period sent 50-tal när Owe Thörnquist var på topp och före sin tid. På 1960-talet blev han till stor del överskuggad av andra svenska artister. Han blev så småningom bitter och levde som utlandssvensk i Spanien. När han kom tillbaka hamnade han lite på svaj i tiden. Nu är han en ärrad och firad veteran som fortfarande gör shower, vid en bra bit över 85 års ålder. Men det är hans guldperiod på 50-talet som gäller.

Betyg: ****