DEN ROLIGASTE DOOWOP-GRUPPEN

Det här är rätt intressant. När jag var yngre intresserade jag mig mycket för rockhistoria. De var inte alltid rockmusiken i sig som var det primära. Det finns som mycket rock som jag inte alls gillar och aldrig har identifierat mig med.

 Men just historiken, den historiska processen, var spännande. Jag hade läst "Rockens roll" av Tommy Rander och Håkan Sandblad, och den tände ett frö av igenkänning och aha-upplevelser, som skulle följas av andra böcker.

Och visst är det en rolig resa - från rötter, blues, 50-talsrock och Elvis, det stora lyftet med Beatles, Stones, Dylan osv. Vidare in i det spännande sena 60-talet när allting hände och utvecklades. Över till det splittrade med rika 70-talet. Och även om jag aldrig var någon anhängare av punk och new wave, så fast det ändå ett sammanhang som var tilltalande.

I alla dessa sammanhang nämndes alltid The Coasters som en viktig grupp i 1950-talets svarta doowop och rhythm'n'blues. Det märkliga var bara att man aldrig hörde dem på riktigt. Aldrig i radio (ens i nostalgiprogram). Jag sprang jämt i skivaffärer (som fanns i varje gathörn på den tiden). Men icke.

De var ett namn som fanns i historieböckerna, men inte klingande livet. Mitt tidigaste intryck var när Zappa och Mothers of Invention sjöng om dem i "Status back baby" : "The other night we're painting posters / We played som records by The Coasters....." Och uppenbart hade gamla Mothers (typ "Ruben & The Jets") hämtat mycket av doowop och de brummande basstämmorna från 50-talsgruppen.

Ett andra intryck var när Nationalteatern var i ropet med "Livet är en fest"-LP:n 1974. Där sjöng de om "Stena Olssons Kompani". Den byggde på The Coasters 50-talshit "Riot in cellblock no 9". Då hade The Beach Boys redan använt den 1971 i sin pamflett "Student demonstration time", en ovanligt tuff och stökig låt för att vara Beach Boys.

Därför var det roligt att låta nyfikenheten hitta fram till den glömda, överskuggade gamla sånggruppen på "Yakety Yak : The Coasters Collection" (Warner Platinum saml.-CD 2005). Den blir ett roligt möte och det slår en direkt att det här är någon annat än The Platters, The Drifters, The Moonglows och andra mjukare, svarta  50-talssånggrupper som sjöng sentimentala dängor i lunkande 6/8-rytmer.

The Coasters hade en råare musik. Mer nära en tyngre rhythm'n'blues modell Louis Jordan och Big Joe Turner. Samtidigt - det här handlar om spex. The Coasters sjöng humoristiska, tokroliga låtar med drastiska historier. Täta sångstämmor - förstås. Och så alltid en brummande basröst på "do-wopa-doo / woppa-doo.." i understämman. Det är här Zappa och Mothers hade fått inspiration.

"Young blood", "Yakety yak", "Down in Mexico", "Charlie Brown" (allstå seriefiguen "Snobben"), "Along came Jones". "Little Egypt" och många andra underhållande låtar med både rockkänsla och humor. Inalles 20 nummer och allt inled förstås med "Riot in cellblock no 9" från 1954. Ett mycket välkommet möte med The Coasters - när man till slut fick höra dem.

Betyg: ****