THE WATERBOYS PÅ GRÖNA ÖN

Och så har vi The Waterboys. Den skotska gruppen som i slutet av 1980-talet flyttade till Irland och lät sig rikligt berikas av den irländska folkmusiken. Flytten var ett vägval. Från en U2-besläktad, pampig, episk rock till en öppenhet för de keltiska folk-influenserna.

Egentligen var The Waterboys en flexibel grupp med sångaren och låtskrivaren Mike Scott som motor. "Fisherman's Blues" (Ensign LP/CD 1988) slår an sin stämning redan i omslaget. En härlig gruppbild där hela kollektivet poserar med sina (folk-)instrument. Inramat av en övertydligt grön färg.

Mike Scott är romantikern som sjunger med en sådan innerlighet och utlevelse att musikens värme går rakt genom högtalarna. Titelsången "Fisherman's blues", liksom poetiska "Strange boat" och struttiga "Has anybody seen Hank?" har alla många drag av Bob Dylan. Men med härligt fiolspel av Steve Wickham som färgsättning.

Van Morrisons "Sweet thing" (från klassiska "Astral weeks") framförs av Scott i en hel omrytmiserad version. "We will not be lovers" har ett envetet upprepande rockdriv, också här med fiolen i förgrunden. "World party" skulle ge namn åt den egna grupp som Karl Wallinger startade parallellt vid denna tid. Här är Wallinger ännu medlem i Waterboys.

Efter flirtar med Beatles "Blackbird" och Woody Guthries "This land is your land" och fler grönblomstrande folkrocklåtar når man så fram till skivans final, "The stolen child". Ett högstämt, läst epos till en väv av folkmusik-stämmor. Fiol, flöjter, dragspel, manndoliner etc. Det är mycket vackert och mycket gripande.

"Fisherman's blues" har alltså en mycket personlig brygd av Mike Scotts irländska folkrock. Ännu med en fot kvar i Dylan-spåret. Den är bra. Men The Waterboys verkliga mästerverk skulle dröja två år till, när de verkligen tog båda fötterna och vandrade ut i de irländska markerna.

Betyg: ***