1988 ÅRS STORA ÖVERRASKNING

Tala om supergrupp! Det lär enligt Wikipedia ha börjat med att George Harrison skulle spela in en singelbaksida och på skoj drog ihop fyra av sina polare. Det blev "Handle with care", som skivbolaget tyckte var alldeles för bra och unik för att bara slinka igenom så där.

Om detta är exakta sanningen eller en anekdot är jag inte säker på. Men resultatet blev ett helt album med denna oväntade sammansättning av fem storheter. Och albumet blev definitivt 1988 års största överraskning på skivfronten.

Den rätt anonyma titeln "The Traveling Wilburys, vol. 1" (Wilbury LP/CD 1988) med den kufiskt fiktiva gruppen The Traveling Wilburys, var en lätt förklädd supergrupp axlad av dessa fem var för sig välkända giganter ur rockhistorien ; George Harrison, Bob Dylan, Tom Petty, Jeff Lynne och Roy Orbison. Alla med smeknamn och efternamnet Wilbury.

Alla fem på strålande humör med största spelglädje. Även en individualist som Dylan infogar sig smidigt i kollektivet, förmodligen med en viss lättnad i att få byta skepnad. Om man vill kan man ju säga att här finns fyra generationer rockhistoria. Nestorn Roy Orbison står för 50-tal och det tidiga 60-talet. George från Beatles och Bob Dylan båda från det klassiskt storslagna 60-talsfältet. Jeff Lynne som är mest känd från Electric Light Orchestra får stå för 70-talet. Medan yngste Tom Petty har sitt avstamp i new wave och 80-talets rock.

De sjunger sina egna låtar, men ofta med inflikade verser av någon annan broder Wilbury. Det blir ett elegan bollande av stämmor, solo- och växelsång. Trummisen Jim Keltner och saxofonisten Jim Horns ( ! ) finns bland adderade kompmusiker i ett snyggt producerat sound som drar mot mainstream, men aldrig ramlar över mot det slätstrukna. Därtill har sångerna för stark kvalitet.

George Harrison inleder med just den varsamma, exakt fraserade "Handle with care" (där Dylan vräker i med sidotemat). Det är en av Georges bästa sånger över huvud taget. Dylan har energi och gör "Dirty world" och "Tweeter and the monkeyman" med stor känsla. Orbison gör en stilsäker countryrock i "Not alone anymore", och Tom Petty sjunger den härligt medryckande reggaen "Last night", med hela gänget i kören.

Så där håller det på. Tio sånger av yppersta klass. Traditionell, klassisk rock med fina melodier och särdeles nytänd energi. Det här gänget har roligt i sin förtjusta "nu ska vi ge dem en överraskning"-anda. "The Traveling Wilburys, vol 1" blev förstås en välförtjänt succé. Både kommersiellt och kritikermässigt.

Men underbart är kort. Mitt i uppståndelsen dog plötsligt Roy Orbison i en hjärtattack, 52 år gammal. Då hade Traveling Wilburys också satt fart på hans egen solokarriär som länge slumrat innan dess. Två år senare skulle de fyra som var kvar göra ytterligare en skiva. Men då var det inte lika kul längre.

Betyg: *****