PETER LEMARC - MANNEN DÄR I MITTEN

Nu känns det lite konstigt att presentera denna samling "LeMarc Klassiker" (MNW saml.-2CD 2009), eftersom han just deklarerat att han ska sluta som artist och denna sommar har hållit sin avskedskonsert. En bejublad sådan.

Peter LeMarc är nu en av Sveriges mest respekterade sångare, låtskrivare och - ja, singer/songwriters. Det har inte alltid varit så. Hans första skivor är nästan okända. Sedan fick han ett jättelikt och välförtjänt genombrott med albumet "Peter LeMarc" och hitlåten "Håll om mej" (1987).

Han var strax i hetluften, men fick också ta emot smällar i framgången. Att vara personlig, utlämnande och sårbar är att ta risker. Han blev därför ett tag kritikernas hackkyckling. En roll som annars burits i tur och ordning av ABBA, Björn Afzelius och Tomas Ledin. Kritiken mot att vara känslosam hördes t.ex. aldrig angående Ulf Lundell. Peter LeMarc svarade kritikerna med den skarpa sången "Mannen i mitten" (1992). Den sången finns inte med här.

"LeMarc Klassiker" är en högt anspänd titel. Men den stämmer. Att lyssna igenom denna samling är att verkligen ta del av en poesi som skildrar alla ljusa och mörka delar av ett kärleksförhållande, till en säker känsla för sångbara, livskraftiga melodier, framfört med en röst som förmedlar värme och, just det, stor ärlighet.

Paradoxen "Vänta dej mirakel" (1987) och "Det finns inga mirakel" (1988). "Välkommen hem" och "Mellan dej och mej" (båda 1990). Fantastiska Van Morrison-travestin "Little Wille John" och en av hans allra finaste, den sköra "Drivved" (båda 1991). Själv fäster jag mig starkt vid "Du och jag mot världen" (1997) om ett förhållande mot alla odds.

"Vi hade ingen given manual, inget sparkapital / Vi älskade och slogs, men hade mod att stanna kvar". Han formulerar det sammansatta och motstridiga på pricken. Sångens tre verser går direkt i mitt hjärta.

Det kan se ut som en lustig, historisk paradox att Peter LeMarc spelade in under sin mest kända period på bolaget MNW. Det var ju proggrörelsens gamla bolag med säte i tidiga 70-talets Vaxholm. Blå Tåget, Hoola Bandoola Band och Nationalteatern gjorde samhällskritiska popskivor där intimitet och kärlek inte stod särskilt högt i kurs. Perspektivet skulle se till hela samhället.

Bara drygt 10 år senare är Peter LeMarc största namnet. Hans inkännande skildringar av relationer är bland de mest djupt personliga som gjorts. Försvann samhället helt i gngäld? Vet inte, men frågan känns irrelevant. Peter Lemarcs sångskrivande har kvaliteter som kommer att bestå. Långt efter att han nu säger adjö till scenen och offentligheten.

Betyg: ****