FOLKPUNK FRÅN IRLAND

Det blir en hel del folkrock-relaterat från det irländsk-brittiska området det här året. Ett exempel på det är den iriska rockgruppen The Pogues och deras skiva "If I should fall with Grace from God" (Stiff Records LP/CD 1988).

De var fräcka. Med en sättning med banjo, tin whistles, dragspel och rockkomp öste de på i ett tempo och med en energi hämtad från punken. Det blev en symbios som kändes helt naturlig och äkta. Ingen breäknad stilblandning. Längst fram i fronten stod slyngeln Shane MacGowan och sjöng så det fräste.

Det fanns något friskt och roligt över The Pogues. Om The Waterboys var romantikerna och U2 förkunnarna, så var The Pogues narrarna som drog loss med en osentimental full-i-fan-attityd. Icke dest mindre hade deras musik mycket ölbrygd och essens av just den irländska folkmusiken. Shane sade flera gånger i intervjuer att han var rätt ointresserad av rockscenen. Det var den keltiska folkmusiken han älskade och ville sjunga.

"If I should fall with grace from God" innehåller 15 korta, rappa låtar. Titlar som "Rocky road to Dublin", "Galway races" och "Streets of sorrow". Samt "South Australia" och "Thousands are sailing". Ett sjöfarande folk handlar det ju om på Gröna Ön. Och därtill den mest kända sången, "A fairytale of New York".

Den sistnämnda är en julsång och har blivit känd som just sådan. Shanes duett med Kirsty MacColl är en bedårande visa som finns med på snart sagt varenda sådan där "Absolute Christmas"-samling som getts ut genom åren. Det är förstås på gott och ont. Men mest på gott. Shane och Kirsty sjunger med en råhet som bryter fint mot melodins vackra tin whistle.

Betyg: ***