DET RYKER OM ELDKVARN....

Ja, hur ska jag börja? Alltså. Jag har egentligen aldrig gillat Eldkvarn, eller varit särskilt intresserad av dem. Det finns några "stora" inom svensk rock som aldrig varit stora för mig.

Ulf Lundell är en sådan. Eldkvarn också. Likaså Thåström (fast det får man väl inte säga högt). Håkan Hellström och Kent ställer jag mig mera frågande till, fast där kan jag förstå scenisk utlevelse (Hellström) resp. utmejslad egen nisch (Kent).

Jag har väldigt svårt för oartikulerade, slappa rockröster. Ulf Lundell är bedrövlig i det hänseendet, och dessutom helt upphängd på såväl rockens myter som på romantikens bohema konstnärsmyter från 1800-talet (dessa är intill förväxling lika). Sedan kan jag väl beundra Lundells produktivitet, men jag orkar varken höra eller läsa honom.

Eldkvarn är delvis annorlunda. Det är samma oartikulerade, slafsiga icke-sång (Plura). Samma spritdoftande rockmyter och rockharvande. Men Eldkvarn har en bandkänsla som är rätt unik. Och en kontinuitet (trots några medlemsbyten) som gör deras resa genom åren till ett trots allt rätt färgstarkt äventyr. De är alls inte slarviga med arrangemang eller produktion. Och deras rotrockiga samspelthet kan föra tankarna till gamla The Band.

"Eldkvarns Bästa : De lyckliga, lyckliga, olyckliga åren" (EMI / MNW saml.-CD 2000) är en bra samling, kronologisk dessutom. Det finns fler och nyare samlingar, men här slipper man cigarrökande Pluras tjocka mage på omslaget.

Så jodå, nog har jag en plats i hjärtat för flaggskeppet Eldkvarn. Det här är ju riktigt bra. "Pojkar, pojkar, pojkar" (1979) är förstås en snärtig new wave-rocklåt som jag upptäcker nu, sådär 35 år efteråt. "3:ans spårvagn genom ljuva livet" (1981) likaså. "Ta min hand", "Kungsholmskopplet" och "Alice" kommer alla från deras mest hyllade album "Himmelska Dagar" (1987). Där hörs fine Bernt Rosengren på tenorsax på ett hörn.

Deras enda singelhit "Kärlekens tunga" (1988) är stark. Sedan rullar det på med "Långsamt tåg" (1989) och vidare fram till 1997. Dock inget från 1999 års rosade "Limbo". Förutom kärlekstrubbel är barndom, minnen, tillbakablickar och nostalgi kära ämnen. Den sortens sentiment som jag är svag för. Men då hade det varit roligt att höra texterna tydligare än vad Plura lyckas sluddra ur sig. Ett starkt combo ute på en lång, imponerande resa är det.

Betyg: ***