DI LEVA FÖR FRID PÅ JORDEN

Det tog ett tag innan jag fattade vad Thomas Di Leva menade eller föreställde, då i mitten av 80-talet. Tejpad hårlock i pannan och jönsig uppsyn. Var det här allvar?

Bara något år senare insåg jag att han var ett geni. Hans unika, queera gestalt och naiva fredsbudskap gömde en stor musikalitet, en personlig lyskraft och en enastående förmåga att snickra ihop refrängstarka popmelodier.

Han sjöng "Vem ska jag tro på?" (1987) och dansade runt som en blommig apostel på Millesgården på Lidingö. Det är en av de mest bedårande och livsbejakande sångerna i svensk musikhistoria. Två år senare kom albumet "Rymdblomma" (1989) och jag föll pladask. Di Levas storhet var odiskutabel.

Den därpå följande "Noll" (1991, den med tutten på omslaget) var inte lika övertygande. Den fridsamme mannen hade uppenbarligen svårt att variera sitt koncept. Med där fanns ändå sånger som "Själens krigare". Sedan följde albumen i tät följd. De var ömsom engelskspråkiga och ömsom svenskspråkiga.

Men Di Leva blev snart en "figur" och tycktes fastna i sin speciella roll. Han var som, såg ut som och delvis lät som en Donovan, överflyttad till vår egen tid, det hårda 1990-talet. Han var uppenbarligen en udda fågel med en mjukhet som behövdes. Men medan brittiska artister genom historien ofta arbetat kreativt utifrån en egen identitet av androgyn mystik och sexuell tvetydighet, fick Di Leva en slags pajasroll här hemma. Hans eviga sjungande om fåglar och kärlek och vatten och harmoni blev snart alltför enahanda för att kunna tas på allvar.

"För Sverige i rymden" (Warner saml.-CD 1999) är en skaplig samling som visar Di Levas väg genom åren. Om inte utveckling varit det starka kortet, så är - som sagt - melodierna det. Där är han i särklass, och det är inte vanligt i vår moderna tid. Här skymtar också en del djup som annars lätt döljs av blomsterkransarna. "Dansa din djävul" (1987) skildrar ett allvar som mobbning och är genial, tidig Di Leva. "Miraklet" (1999) gjordes för denna samling, men påminner väl mycket om Dylans "Knocking on heaven's door". Och mästerverket "Rymdblomma" ska jag återkomma till.

Betyg: ***