WIEHE I HEMINGWAYS LAND

Det slumpade sig så att jag följde Mikael Wiehe steg för steg under just den här perioden. Jag som inte ens hade varit särskilt förtjust i Hoola Bandoola Band.

Det hade naturligtvis med Malmö att göra. Mitt korta gästspel i Malmö 1980-84, en stad jag aldrig trivdes i eller kom in i. Men Mikael Wiehe var ofta kunde i bokhandeln där jag jobbade då. Han var glad och högljudd och snackesam. Det var alltdi kul att prata musik med honom.

Wiehe var (som jag redan skrivit om) inne i en spännande och oväntad utvecklingsfas, rent musikaliskt. Som "gamling" med rötter i Beatles, Dylan och The Band, tillhörande en proggeneration som var ganska hånad och definitivt "ute" vid denna tid, var han en av få från musikrörelsen som slängde sig pladask i 80-talets bassäng av samtida tonspråk: smattrande synthar, blippande maskiner och sträva, dissonta gitarrsolon på minimalistiska bryggor över ett ackord. Talking Heads och Peter Gabriel var de nya stigfinnarna.

Ibland blev det genialiskt nyskapande. Ibland blev det bara krystat och tillkrånglat, som på "De ensligas allé" (1982) där han tolkade Dylan så nästan ingen kände igen något. Men han var alltid pigg på att ta risker.

"Hemingwayland" (Amalthea LP 1985) blev kulmen på min rätt intensiva Wiehe-period. Den inleds med det 9 minuter långa eposet "Vi låtsas som ingenting". Och det är något av det mest utmanande och spännande Wiehe gjort, musikaliskt sett. Texten är en förtvivlan över den gamla vänstern som nu i det kyliga 80-talet hamnat i svår identitetskris och lider av svår skam.

Man kan kalla texten patetisk om man vill. Men jag älskar det storslaget dramatiska anslaget. En icke-rimmad text med följsam musik, där hela sviten mynnar ut i Fjellis (Jan-Erik Fjällströms) våldsamma gitarrsolo. Det är som ett grekiskt ödesdrama.

Därefter åter ett av de starkaste musiknummer Mikael Wiehe någonsin gjort. "Carl Fredrik Hills ballad om den stora ensameten (på vinden i Lund för vid pass 100 år sedan)". En parafras på en sång Paul Simon skrev om målaren Magritte. En stillsamt avskalad ballad, med ett stramt, lätt modernistiskt arrangemang för stråktrio av Frans Sjöström. Mycket subtilt.

Efter dessa två starka inledningsnummer följer resten av skivan som är OK men inte sensationell. "Jag ser det" och "Då är du farlig" är habila och lyfts upp av bra blås-arrangemang. Titellåten är en kluven hyllning till Wiehe ungdomsidol Ernest Hemingway. En bildrik sång tänkt i filmiska tablåer.

"Det räcker nu" av chilenaren Mario Salazar är en mycket stark politisk sång om våldet i Latinamerika. Medan "Åh mamma" är en plågsamt klämkäck rumba. Bandet, här kallat Mikael Wiehe & Co, spelar mycket bra och tätt. Inte minst den nämnde, fantastiske gitarristen Fjellis, som nu tyvärr är borta.

Betyg: ****