PRINCE UTFLYKTER I PSYKEDELIA

Det första jag hörde med Prince var den storartade rock-balladen "Purple rain" (1984) från skivan med samma namn. När Eva och jag träffades dansade vi till just den. Det var i Borås, och jag minns de evighetslånga uttoningarna i cello-sektionen.

Det andra jag hörde var denna märkliga funkskiva, "Around the World in a Day" (Paisley Park / Warner Bros LP/CD 1985) med Prince & The Revolution. Det är ingen typisk Prince-skiva och det är kanske ingen av hans främsta. Men för mig är den ändå rätt speciell.

Det som direkt attraherade mig och lockade mig med "Around the World in a Day" är de många 60-talsinfluenserna och de psykedeliska flirtarna som sätter färg på detta album. Men det är som alltid funk-mästaren, den experimentelle soulmusikern, multi-instrumentalisten och den pilskt gäckande, galne sångaren med den spruckna falsettrösten och de vilda idéerna som framträder. Kompbandet "The Revolution" känns mera diffust. I praktiken tror jag att Prince sjunger och spelar de flesta instrumenten själv (gitarrer, klaviaturer, slagverk osv), producerar och hittar på.

I inledande hippie-funklåten klingar bjällrorna och bongo-trummorna ihop med en tät, syntad, rytmisk ljudmatta när Prince bjuder oss med på en magisk resa. "Paisley Park" är en av de där säkra hitlåtarna som Prince så lätt får till. En fin sång med tunga trummor och med spacade baklänges-gitarrer, som kärleksfullt refererar till The Beatles och perioden runt 1966-67.

Sedan sjunker tempot betänkligt. "Condition of the heart" är den svagaste länken. En recensent utbrast att supermusikaliske Prince här också leker Keith Jarrett på piano. Nej, tyvärr. Plinket i låtens intro är rätt planlöst, och någon Keith Jarrett är Prince inte. En styrka hos den lille soulsefyren är annars att driva fram extatiska grooves. Därför är det förvånande att han så totalt tappar tempot här.

Men sedan blir det skjuts framåt och färg och fantasi igen. "Raspberry beret" är ännu en Beatles-klingande, härlig poplåt. Är titeln månne en replik på "Strawberry fields forever"? "Tambourine", "Pop life" och "America" är andra slagfärdiga dängor där Prince skapar sin personliga brygd där han kärleksfullt bjuder på referenser till såväl James Brown, Sly Stone till mycket psykedelia, mycket John Lennon och väldigt mycket Jimi Hendrix.

I avslutande, råfunkiga "Temptation" öser han på med sina sexteman i en hårdsvängig soulfunk som får sväva ut på längden. Det är mycket häftigt. Som sagt, denna "flower power"-skiva är rätt speciell (trots ojämnt tempo). Och framför allt gillar jag just den här perioden hos det gåtfulla geniet Prince.

Betyg: ***