TALKING HEAD - ÅTER TILL ENKELHET

Talking Heads var nu mina favoriter. Sångaren David Byrne var (och är) ett geni med egensinnigt kreativa idéer. Jag hade verkligen lyssnat in mig på, och gillade, deras experimentella funk och rytmiskt drivna minimalism (ofta på ett enda ackord), såsom den presenterades på skivan "Speaking in Tongues" (1983) och i konserfilmen "Stop Making Sense" (1984).

Nu genomförde de en omorientering. Denna nya skivan "Little Creatures" (Sire LP 1985) hade enkla, mycket melodiösa låtar med tydliga ackordbyten. Den återknöt till deras allra första LP från 1977 som också innehöll korta, enkla popmelodier.

"Little Creatures" tonade fram med ett omslag som ser ut som en barnskiva. Det är också en ljus, lätt naivistisk musik som framförs ur ett sällsynt gott låtskriveri-hantverk. "Creatures of Love" har svag ton av country. "Stay up light" är lovsången till en liten bäbis. "Perfect World" har samma ljusa, positiva anslag.

Arrangemangen är också genomgående fina. "Televison man", den enda längre låten, växer i ett snyggt balanserat arrangemang med congas och blåsensemble. "Road to nowhere", som blev skivans hitsingel, rasslar igång med cajun-dragspel, saxofon och mycket snygg stämsång.

I jämförelse med de snårigt experimentella och mycket New York-intellektuella, psykotiskt flirtande (och för all del också banbrytande) albumen "Fear of Music" (1979) och "Remain in Light" (1980), via de nämnda funk-utflykterna, var det ändå befriande att höra en så tät och samspelt grupp som Talking Heads här gå vidare med denna melodiösa pop. David Byrne skulle komma att driva gruppen i ytterligare några riktningar så länge den fanns kvar.

Betyg: ****