TOM WAITS UTE I REGNET

Omslagsbilden på Tom Waits album "Rain Dogs" (Island LP/CD 1985) är ett foto av den svenske fotografen  Anders Petersen, från hans samling "Café Lehmitz" med bilder från Hamburg.

Den ger en fin relief till en sångserie där Tom Waits fortsätter utforska USA från ett tillskruvat underdog-perspektiv. Han är alls inte någon fyllerist själv, som man kan frestas tro, utan en sofistikerad aktör som spelar en och samma roll: Den alkoholiserade losern som drar sina bisarra, ibland rätt morbida, historier i små noveller till egensinnig rockmusik. Han har också spelat samma roll några gånger på filmduken och är en rätt hygglig skådespelare.

Men fastän Tom Waits har en rejäl rockkänsla - med sin skrovliga basröst och sin ruffiga textvärld - så är hans musik ett pussel av skilda bitar: Gammal, amerikansk evergreen-tradition, Kurt Weills knyckiga kabarémusik, rökig jazz och blues. Mycket gammalt, överhuvudtaget. Musikaliskt går spåren till Louis Armstrong  och Billie Holiday. Trots att en rock-ikon som Keith Richards från Rolling Stones medverkar på elgitarr på "Rain Dogs".

Det är korta noveller på denna skiva. Inalles 19 stycken spår och sällan något över 2 minuter. Det blir varierat, men också fragmentariskt. Här finns inte samma övertygande helhetskänsla som i det förra albumet, mästerverket "Swordfishtrombones". Å andra sidan tåler Waits egensinninga skapelser väl att upprepas.

En känd sång från "Rain Dogs" är "Downtown train", en förtröstansfull rockballad som också blev en hit med Rod Stewart. I övrigt låter det mycket skrotcirkus - med bultande slagverk, dragspel, tramporgel, yviga saxofoner och ystra tromboner. Waits konst att arrangera sina sånger är märkligt och unikt.

1987 såg vi Tom Waits live på Draken i Stockholm. Jag var full av förväntningar men blev delvis besviken. Hans egensinnighet blev till sist för uppfylld av manér och hans konsvärld kändes begränsad inom sina egna speciella ramar. Men på "Rain Dogs" är han alltjämt intressant och fascinerande.

Betyg: ***