STORSLAGEN JONI MITCHELL

Året 1985 kom många bra skivor ut. Jag hade varit lite bortkollrad i utbudet åren tidigare, typ tidgt 1980-tal. Men nu började jag hitta rätt. Och då handlade det i ärlighetens namn mycket om artister som redan var veteraner.

Förutom nyss nämnda Miles Davis var min favorit nu det nya albumet med Joni Mitchell, "Dog Eat Dog" (Geffen LP/CD 1985). En skiva som delade hennes publik mitt itu.

Många vänner av hennes tidiga, spröda, akustiskt präglade folkrock kunde inte ta in en uppdaterad Joni Mitchell i ett elektroniskt, högteknologiskt ljudlandskap. Och visst kunde det ofta bli mer än lite ansträngt när artister ur 60-talsgenerationen skulle vara "moderna" och dra in en massa synthar och trummaskiner för att hänga med i 80-talet.

Men Joni Mitchell klarar det mer än väl. För en konstnär av hennes rang och integritet blir det nya soundet något symbiotiskt eget. "Dog Eat Dog" har en ljudbild som påminner om Peter Gabriel och hans skapelser vid samma tid. Thomas Dolby spelar på avancerade Fairlight synthesizers. Ett tätt, säkert rockkomp och gamle kompisen, saxofonisten Wayne Shorter (från Weather Report) lägger till bitarna.

Och Joni Mitchell sjunger bättre än någonsin. Hon är inte bara (bara?) en enastående singer / songwriter som alltid gått sina egna vägar, utan också helt underbar som vokalist. Och Jonis texter är här ovanligt skarpa och politiskt vässade.

"Dog eat dog", "Fiction", "Taxfree" och "Shiny toys" gisslar USA:s konsumtionshets, TV-evangelister och konservatism under Reagans era. Västkustsångaren Michael McDonald sjunger duett i inledande "Good friends". Och "The three good stimulants" är en omkullvältande bra sång, med Dolbys storslagna synth-ackord och Jonis drabbande textrader. Tänk att musik kan vara så bra!

Jag håller faktiskt "Dog Eat Dog" som ett av Joni Mitchells främsta album. I en konstnärlig produktion som ändå hållit en jämn, mycket hög klass genom åren. Men jag vet att många inte håller med mig. Angående "Dog Eat Dog" alltså.

Betyg: *****