TRANSFORMER - LOU REED ÄR DÖD

Det här var ju märkligt! Kvällen innan jag kommit fram till Lou Reed i min diskografi och ska skriva just detta inlägg kommer nyheten att rockmästaren är död, 71 år gammal, i sin hemstad New York.

En egensinnig rockröst har tystnat. Med tanke på rockmyter och osunt leverne är det nästan förvånande att han ändå nådde så långt. Hans och Velvets inflytande på andra artister har varit enormt. Det har andra skrivit mer om. Hans egen skivkatalog har varit lång och synnerligen ojämn.

Jag kan säga det från början. Jag har aldrig gillat Velvet Underground. Inte förr, gör det inte nu. Inser självklart deras betydelse. Kan fascineras av fenomenet - okända i underjorden några år då, kopiöst betydelsefulla långt efter sin aktiva tid. Men, sorry, det är inte min musik. Orkar inte med deras monotona mullrande.

Däremot har jag ett förhållande till Lou Reed. Några av hans skivor från 1970-talet. Och hans andra soloalbum "Transformer" (RCA LP 1972) är självklart en odiskutabel klassiker. Alla sånger har samma dekadens och underliggande mörker som i hela hans musikvärld. Men de är lättillgängliga, poppiga, snyggt arrangerade. Att David Bowie producerade gör väl sitt till.

"Walk on the wild side", om transorna på gatan, är så läckert, smygande förförisk. Den blev hans enda singelhit. "Perfect day" är så outsägligt vacker, i sin ljust romantisk sångtext som med Lou Reeds röst får ett ruvande mörker av hotfulla skuggor. Sådant var poeten, den fine låtskrivaren Reed mästare på.

Inledande "Viscious" och "Hangin' round" tillhör den mera grundrockiga sida, med Mick Ronson på vass gitarr. Medan "Make up" och "Andy's chest" leker vidare med könsroller, smink och queer. David Bowies visuella utflykter vid samma tid gav upphov till begreppet "glamrock" (som inte säger något om hur musiken låter). Och "Satellite of love" är en enastående fin poplåt.

Att en så egensinnig och starkt personlig rockröst som Lou Reed nu är borta lämnar en stor tomhet. Trots att hans karriär varit ojämn och bitvis obegriplig ("Metal machine music" 1975) har han ändå gjort så mycket bra och drivit sin estetik så konsekvent att han kommer att kvarstå som en av de stora.

Betyg: ****