ROXY MUSICS FANTASTISKA DEBUT

Roxy Musics debutalbum "Roxy Music" (Island LP 1972) liknar inte någonting annat jag hört. Eller sett. Vi kan ju börja med omslaget. En pinuppa i 50-talsstil. Vad var det här?

På inneruppslaget satt de sex medlemmarna i Roxy Music parodiskt, överdrivet stylade med smink och poser som både var nymode 70-tal, feminiserat rollspel och 50-talskitch. Men allt i en modern, teatralisk glamrock-värld som David Bowie tagit patent på. Vi är här många mil från hippie-rörelsen och Woodstock-yran.

Musiken på Roxy Musics debut är lika ystert, galet överdriven - och rolig - som det visuella. Det är en otyglad blandning av högt och lågt: Rock'n roll av 50-talssnitt, elektronik, avantgarde och antika tjusigheter à la Bing Crosby. All speglat i gammaldags filmstjärne-celluider och med mycket bisarr humor.

Öppningsspåret är något av det mest omtumlande jag hört. "Re-make/re-model" dundrar iväg i ett hackande Velvet Underground-mangel, där Bryan Ferry sjunger nasalt ropande, medan Andy McKay blåser tenorsax och Brian Eno far runt med närmast hysteriskt spel på mini-moog och ljudband. Hans metod att lägga fritonala brus var minst sagt nyskapande och oroande. Denna dundrande inledning toppas med minikorta solon av alla musiker laget runt. Helt genialt! Efter den makalösa öppningen är man helt tagen.

"Ladytron" inleds med Brian Enos mycket experimentella, elektroniska excesser. Sången färgas också av Andy McKays virtuosa spel på oboe. Ett ovanligt instrument i rock, något som alltid gav Roxy Music dess särprägel. I "If there is something" får Bryan Ferry åter spela ut sitt ironiska, teatraliska register som sångare. Han snyftar, gråter, sjunger ut med ett vibrato som får glas att spricka. Det är en aktör som sjunger och skådespelar sitt kolossala utspel. Det är hela är mycket roligt.

"2 HB" kan utläsas "To Humphrey Bogart". En hyllning till gamla tiders ridderliga ideal med tjusiga Hollywood-stjärnor på vita duken. "He's looking at you, kid" upprepas och anspelar förstås på gamla filmklassikern "Casablanca". Cocktailglaset, hårpomadan och vita smokingen finns också i avslutande låtsas-känslosamma "Bitter's End", som kunde varit från Cole Porters och Hoagy Carmichaels dagar.

Efter de två första albumen slutade den kreative ljudmakaren Brian Eno. Det var synd. Då tappade gruppen avantgarde-draget, och samtidigt det burleskt överdrivna, komiska draget. Från "Stranded" (1973) till succén "Avalon" (1982) utvecklade de istället ett sofistikerat sound som säkert var bra och inspirerade andra på många sätt. Den mera kända sidan av Roxy Music är OK. Men jag föredrar definitivt den råa, oslipade och ganska röriga blandningen och den vilda galenskapen från detta det första albumet, "Roxy Music" från 1972.

Betyg: *****