EN BRYGD AV BRITTISK FOLKSÅNG

Vad är då det här? Omslaget är mer än lovligt trivialt. Turist-fälla i stil med vikingahjälmar på Västerlånggatan? Ja, kanske. Köpte denna skiva i en shop på Land's End, Cornwall, England under en fin semester.

Trots hopplösa omslaget verkade namn som Fairport Convention, Albion's Band och Ashley Hutchings lockande. Kanske en väg in i den brittiska folkrock som jag aldrig på allvar upptäckt. Och lite genuin folkmusik på köpet? Varför inte?

"The Best of British Folk" (Pegasus 2 / Entertainment saml.-CD 2006) med diverse brittiska folk- och folkrockartister är väl helt OK till urvalet. Frågan är om objekten är så spännande. Mina tidigare försök med t.ex. "History of Fairport Convention" var inte riktigt vad jag hade förväntat mig.

Just Fairport Convention, flaggskeppet i den engelska folkrockskolan, inleder här med en medryckande "Madeleine", som faktiskt är riktigt bra. Den visar sig vara från 2002, från en av deras återföreningar och inte från deras klassiska period. Men "Shine on love" (N.A.) med nämnda Albion's Band låter förvånansvät tvättad. Förmodligen också från senare datum.

Magna Carta står för en mera trolsk folkton, medan Ashley Hutchings drar på med gammeltjo och är mycket roligare. Irländska klassikern "Whiskey in the jar" sjungs av några The Blackwater Boys (N.A.), mera städat än The Dubliners, men ändå OK.

Däremot blir en "Lady Whiskey" med någon Craig Herbertson outhärdligt präktig, paradoxalt nog  med tanke på texten. Det är just det där tvättade sångsättet jag inte förstår mig på i engelsk folkmusik (som inte finns i skotsk eller irländsk). Det där tvättade som stör mig också hos Fairport Convention.

Betyg: **