DEN GALNE UNDER-HÅLLAREN & GÅRUNT SHOW

Jag är barnsligt förtjust i Bernt Dahlbäck. Den galne komikern som begick lustmord på det mesta inom underhållnings-världen. Först med humor-gruppen Gårunt Show på 60-talet, och sedan i eget namn på 70-talet. Han avled alldeles för tidigt, 1978, bara 38 år gammal.

Jag önskar att fler kom ihåg honom idag. Men humor är svårt, en del står sig och annat bleknar bort i tidens gång. Som barn på 60-talet blev jag lycklig när radion, ganska ofta, spelade hans knäppa stilparodier som ofta flippade ut helt.

Den enda skiva som finns med honom i nutid är "Bernt Dahlbäcks bästa kanoner" (EMI saml.-CD 2001). Här kan man njuta av Dahlbäck som den galne skivproducenten som kommer i extas över alla studiopålägg i en grotesk soppa, "Ba-babba-babba" (1977) där han till slut skriker efter "Kanoner! Jag vill ha kanoner!"

Lustmordet på den då så populära, franska sexstön-poplåten "Je t'aime" (1971) som istället blir en barnslig orgie i fnittrande. Allra roligast är samma lustmord på "Mitt sommarlov" (1971), som då varit en populär hit med norska barnstjärnan Anita Hegerland. Dahlbäck tar rollen som en olydigt gapskrattande jäntunge i studion. Fullständigt vansinnig och helt underbar.

Roliga "Syster Jane" (1972) i duett med Sonja Hildings, om ett misslyckat ragg på dansstället, visar upp den mera buskisaktiga sidan. Samma bonnabuskis finns i "Bagarberta (liten visa i baktakt)"  (1970) med Gårunt Show, som mest består av usla bakvitsar. Annorlunda är "Alida Gullmaj" (1970) som är en exakt och känslig gjord travesti på Cornelis Vreeswijk, med kusligt lik röstimitation.

Det finns mycket annat roligt här. Spike Jones snabba, dråpliga ljud-orgier går igen i versionen av "Ob la di, ob la da" (1969) och stilparodierna är åter ett kärt tema i "Är det konstigt att man längtar bort nå'n gång?" och "Svensktoppen" (båda 1971). Men allt är inte bra. Även denna Bästa-CD är ojämn. Discoparodin "Bumpa på" (1977) är påfrestande och Peps-/progg-driften "Dé é åt helvete" (som borde vara tacksam) är poänglös.

Bernt Dahlbäck var väl för ojämn för att bli en nyare Povel Ramel. Men de två hade likheter. Just en stor musikalitet och en tajming med gehör för musikaliska stilar och företeelser. Dråpliga satirer och parodier i snabba tempo, och lekfull förstörelselusta i finrummet. När Bernt Dahlbäck var som bäst var han hejdlöst rolig. Han var för övrigt äldre bror till Erik "Kapten" Dahlbäck, som då spelade i proggruppen Fläsket Brinner.

Betyg: ***


 TORROLIGE STEFAN DEMERT

Trubaduren Stefan Demert blev känd runt 1970 för att leverera sina torroliga visor, sjungandes med sitt uttryckslösa "stenansikte". Det gjorde bara visorna ännu roligare.

Först känd blev hans beskt ironiska "Emancipations-visa" (1970). Den dråpliga historien om manhaftiga lastbilschaffisen Emma Karolina Magdalena Makadam. Vet inte om uttrycket "butcherflata" fanns då.

En annan vi kanske minns är den harmlösa satirvisan "Till SJ" (1971). Mer aktuell nu än någonsin. Annars är det frågan om hur mycket denna titel kan axla, "Musik vi minns" (Sonet / Universal saml.-CD 2001). För Stefan Demert är nog ganska bortglömd nu. Hans putslustiga noveller i skillingtryck-stil var lite kul då, men känns rätt långt borta idag. Bland dem "Balladen om den kaxiga myran" och "Marknadsvisa" (båda 1970).

Men här finns också visor med mörkare stråk, och de är mera livskraftiga. "Den skräpiga bakgården" (1970) om ett kraschat förhållande, "Den siste ornitologen" (1973) om miljö-förstöring, och inte minst den riktigt obehagliga "Erik Olov Andersson" (1971), om en framgångsrik entreprenör som en dag hänger sig. En parallell till "Richard Cory" av Simon & Garfunkel.

Sedan finns en del satirvisor som är problematiska. Jag tycker mycket om "Bertil och Sven" (1971). Att överhuvudtaget sjunga om homosexuell kärlek var djärvt då. Demert var välkänd som satiriker och ingen kunde väl missta hans gissel mot fördomar i sången. En homofob granne har berättar-rollen. Men eftersom Demert inte är känd längre nu och sjunger stramt, torrt - SKULLE den idag möjligen kunna tas som högerkristet reaktionär. Allt räddas i sista strofen där Demert avslöjar dubbelmoralen: "Dom tar och tafsar uppå varann / det har jag själv sett genom brevlådan".

En annan satir som kan halka snett nu är klämkäcka "Nativitets-schottis" (1981) i duett med hustrun Jeja Sundström. Sista raden om svenskhet får en att hicka till nu, när sådana utsagor faktiskt hörs och SD sitter i riksdagen. Ironi är inte alltid lätt. Annars saknas här de roliga duetterna med Jeja, "Schlager" och "Anna Annaconda", eftersom de hamnat på hennes motsvarande samlings-CD.

Till slut en bra sång på denna Demert-samling som jag inte hört förut. "Skärsliparsång" (1981), en bra översättning av irländska folksången "Whiskey in the jar".

Betyg: ***