ÅH, FINA MONICA Z !

Det var här någonstans 1960-talet började. Symboliskt alltså. 1961 hade Monica Zetterlund haft stor succé med sången "Sakta vi går genom stan". Det var Beppe Wolgers färgstarka översättning av balladen "Walking my baby back home" av Nat King Cole.

Monicas "Sakta..." är hennes mest kända inspelning, och en så perfekt avvägd tolkning med Georg Riedels arrangemang. En tassande kontrabas som växer till storband. Och Monica sjunger så snyggt fraserat avspänt, om en spårvagn på Västerbron framåt småtimmarna efter en festlig sommarkväll i Stockholm.

Det är en sådan låt där fin melodi, doftrik text, lysande sånginsats och bra arrangemang smälter ihop till något stort, koncentrerat till tre minuter.

Året efter kom alltså denna lyckade LP, som då fick den fåniga titeln "Ahh! Monica" (Philips LP 1962), men senare gavs ut med titeln "Sakta vi går genom stan". Det är Monicas första egna album på svenska (hon gjorde revyskivor med Hasse & Tage parallellt). Och det är en skiva där i stort sett varenda låt kan kallas hitlåt.

Hon sjunger två konstnärligt poetiska jazzschlagers av Owe Thörnqvist, "Mister Kelly" och "När min vän". Hon gör fina tolkningar av Ray Charles ("Stick iväg Jack") , Bobby Timmons ("Va' e' de' där?") och Paul Desmond ("I New York"). Beppe Wolgers översättningar och arren av Georg Riedel förhöjer genomgående Monicas ömsom spetsiga, ömsom beslöjade, alltid sensuella sång.

"Kärlek och pepparrot" är en burlesk visa av Olle Adolphson, och "Katten Felix" ännu en Beppe-klurighet. Och så fortsätter det, ända till lågmälda "Speak low" av Kurt Weill. "Ahh! Monica! / Sakta vi går genom stan" är ett av de stora svenska albumen inom svensk populärmusik.

Betyg: *****