OLLE ADOLPHSONS BÄSTA VISOR

Roligt att få höra en så här väl sammanställd och dessutom snyggt förpackad samling av Olle Adolphsons visor. "Olle Adolphsons Bästa : Nu är det gott att leva" (HMV/EMI saml.-CD 2000) är verkligen en sådan där sällsynt lyckad utgåva som man träffar på alltför sällan.

Olle Adolphson var inte i första hand någon skivartist. Många av hans sånger är välkända, med honom själv och med åtskilliga andra svenska artister som tolkat honom. Men han lanserades inte som album-artist som Cornelis. Det fanns ingen Anders Burman och Metronome som kunde föra fram och ge relief till hans personlighet.

 Ofta inramades hans visor av lite gammaldags, halvtradiga arrangemang. Man fick nästan intryck av att Olle Adolphson var en generation äldre än Cornelis, trots att de i stort sett var jämngamla (Olle var tre år äldre). Men Olle Adolphsons personliga, underfundiga, vemodiga berättelser lever sitt eget starka liv. Det är en fröjd att höra dem i original, sjungna med Olles lite barska och samtidigt känsliga temperament.

Här finns "Okända djur" (1956) och "Det gåtfulla folket" (1959), båda samskrivna med Beppe Wolgers. Det oslagbara svartsjukedramat "Trubbel" (1961), en av de litterärt bästa visorna i Sverige någonsin. Vackert vemod och psykologisk insikt i "Signatur Karlsson - evig vår" (1964) och fina "Konstnasaren" (1965). Burleska skrönor som "Gustaf Lindströms visa" (1962) och "Skattlösa bergen" (1965). Och "Nu har jag fått den jag vill ha" (1967) som enligt uppgift ofta önskas på bröllop, fast det egentligen är en uppgiven skilsmässovisa.

Ett plus till den lyckade samlingen är också det snygga, tidstypiska omslagsfotot. Förmodligen från tidigt 1960-tal. En riktigt skön stilstudie. Ett foto som fångar Olles eftertänksamma personlighet.

Betyg: ****