MERA AV (NÄSTAN) GLÖMDA SOLAR PLEXUS

Året efter skulle det bli dags för nästa album, "Solar Plexus 2" (Odeon LP 1973). Skulle det bli upplagt för Chicagos modell med bara numrerade album och likartade, standardiserade logotyp-omslag? Nej, gruppens återstående två album skulle ha andra (mera triviala) fotoomslag.

Andra skivan har mer vokal karaktär eftersom Tommy Körberg här blivit fast medlem i gruppen. Repertoaren spänner från Nils Ferlins "Diktens port" till Joe Zawinuls jazzlåt "Mercy, mercy, mercy". Körberg sjunger rock och leker David Clayton-Thomas i "Don't believe", som jag tycker är det minst lyckade numret. Körberg har en tendens att gläfsa och bre på med massa manér.

Det mest lyckade och mest genialiska spåret är "Dance Russe" ur "Petrusjka" av Igor Stravinskij i en snabbflytande, svängig jazzrock-version. Här tenderar paret Dominique och gänget något riktigt stort. Kanske är denna Tvåan ändå det bästa album de gjorde (så långt jag har hört). Men även deras "Dance Russe" haltar. Efter ett riktigt läckert huvudtema stannar tempot upp i sega improvisationer. Varför detta tempotapp med så svängiga förutsättningar?

Med sina öppna sinnen och gränslösa överlappningar mellan genrer hamnade Solar Plexus på något konstigt sätt mitt emellan mvcket i det tidiga 70-tal som ändå var musikaliskt sett öppet. Var det de vänsterpolitiska dogrmerna och tvången som slog ut dem? Carl-Axel Dominique har berättat om att de - trots en del vänsterpolitiskt engagerade texter - vägrades att spela på Spängkullen i Göteborg. Där var kraven stränga, och att de samtidigt spelade in för Odeon, ett "kommersiellt" bolag (bevars) var tillräckligt misskrediterande.

Den kritiken drabbade t.ex. aldrig Peps, som spelade in för Sonet men ändå blev "godkänd" av proggen. Men samma kritik höll på att ta död på vissångerskan Turid, när hon senare bytte från Silence till Metronome. Detta trots att Metronome var det verkligt kreativa bolaget som verkligen tog vara på det unika personliga hos många svenska artister. På Metronome fanns Pugh Rogefeldt som just pga proggrörelsens stränghet hamnade i en konstigt polariserad position som var helt onödig.

Carl-Axel och Monica Dominique hade skrivit låten "Sommaren som aldrig säjer nej" till Clabbe Geijerstam och Göran Fristorp 1973. Samtidigt var Solar Plexus med i Alternativ-festivalen 1975. Jag gillar själv denna dubbelhet. Men på den tiden väckte deras dubbla sidor misstänksamhet.

Samtidigt räcker nog inte detta som förklaring till att denna supergrupp snabbt blev bortglömd och marginaliserad. Jag kan även här på denna andra skiva, där de är som bäst, sakna ett kärna av ett personligt tilltal. Tommy Körbergs sångröst är inte riktigt svar på det. Visst är han en skicklig sångare, men han har också tendenser till väldiga manér som är tröttande. Icke desto mindre är de väl värda att återupptäcka, och ändå ges en rättmätig plats i svensk musikhistoria. Oavsett vilken genre eller musiktyp man väljer att prata om.

Betyg: ****