PAUL SIMON PÅ EGEN HAND

Nej, detta var inte Paul Simons solodebut. Redan 1965 hade han gjort skivan "The Paul Simon Songbook", lite vid sidan av Simon & Garfunkel. Men den kom i skymundan av duons snabbt uppblossande skivkarriär.

Med fem fullstjärniga album i sin katalog hade Simon & Garfunkel toppat med "Bridge Over Troubled Water" 1970. Den blev en sådan makalös framgång, både konstnärligt, musikaliskt och kommersiellt. Men framgången hämmade duon. De båda kom i konflikt och bröt samarbetet. Någon annan väg framåt fanns inte.

Det är här Paul Simons egentliga solokarriär börjar. Med denna självbetitlade skiva "Paul Simon" (CBS LP 1972). Det är en briljant samling sånger. Här blomstrar hans kreativitet för fullt och ingen saknade just då Art Garfunkel (som påbörjade en egen rätt framgångsrik solokarriär, dock utan eget låtskrivande att falla tillbaka på).

Det var Simon som gjorde nästan allting i Simon & Garfunkel. Sjöng, spelade gitarr (otroligt virtuos på akustisk gitarr), skrev alla melodier och sångtexter, skrev finessrika arrangemang och hade stor del i produktionen. Garfunkel sjöng. Det blev en rätt otymplig snedbalans i arbetsfördelningen.

Här friläggs Simons låtskrivande i bl.a. "Mother and child reunion", som faktiskt är en av de första låtar på reggae-rytmer utanför Jamaica som såg dagens ljus och nådde en bredare publik. Det var två år innan Eric Clapton fick en dunderhit med Bob Marleys "I shot the sheriff" och långt innan Bob Marley och reggae-musik blev populär rent allmänt.

En annan rörande sång (med barndomsmotiv) är "Me and Julio down the schoolyard". Lägg därtill "Duncan", "Paranoia blues" och inte minst "Run that body down", så har vi några av titlarna till ett album lika charmigt och tilltalande som omslagsfotot. Som vanligt botaniserar Simon i en rad olika stilar och sättningar, även om de akustiska gitarrerna dominerar på denna vispopskiva.

Betyg: ****