VÄLKOMMEN TILLBAKA, SVENSKA VISA

När unga vissångerskan Lisa Ekdahl kom ut med sin första skiva "Lisa Ekdahl" (EMI CD 1994) blev det både succé och rabalder samtidigt.

Sången "Vem vet?" blev en stor framgång och en ofta spelad radiohit. Albumet sålde i massor. En ny, ung svensk stjärna. Ännu en Lisa efter Lisa Nilsson lite tidigare haft en liknande kanonsuccé med "Himlen Runt Hörnet".

Skillnaden var att Lisa Ekdahl samtidigt med sin succé också blev rejält utskåpad och hånad. Hon sjöng tillgjort, hon var en diva. Hon stack ut.

Det blev rena Jante-lagen som drabbade Lisa Ekdahl. Ung 19-årig kille som spelade hårdrock var tydligen helt OK, men en 23-årig flicka som sjöng visor skulle inte tro att hon var något. Ungefär. Så gick debatten och den var inte rolig. Jag kan hålla med om att Lisa Ekdahl hade och har en hel del manér i sitt sångsätt. En slags naivt idiom som ibland kan  irritera. Men samtidigt, hur många yngre artister i olika genrer, då 1994 och idag, är inte överlastade med manér av olika slag?

Vad många missade var att här var en artist med ett helt eget uttryck, nyskapande i en traditionell stil. Nämligen svensk visa. Helt akustiskt framför (och med vilka musiker !). Här finns inget alls av pop, popschlager eller annat som dominerat med utslätade ljudbilder i utbudet de senaste 30 åren.

För mig som alltid älskat Olle Adolphson, Cornelis, Fred, Monica osv. kändes Lisa Ekdahls  visor som : Välkommen tillbaka, svenska visa ! Också sångerna här är starka. "Vem vet?" har en naken, stram balans där Ulf Adåker (från jazzgruppen Egba) spelar en underbar, avslappnad trumpet bredvid.

I "Benen i kors" är det istället Bill Öhrström (hennes dåvarande man) på munspel i samma dialog. I "Sanningen i vitögat" är musiken svängig samba, med Hector Bingert på jazzig flöjt. Där kan Lisa Ekdahl ibland erinra om en Marie Bergman från 70-talet. Även Turid är en association i sånger som "Flyg vilda fågel" och "I tveksamhetens tid".

Men sångskrivandet, den säregna vokala stilen och melodierna är helt Lisas egna, med starkt personligt avtryck. Poesin är handfast symbolisk och traditionell. Kärlek och relationer i bilder av fåglar, hjärtan och en del ålderdomliga uttryck som "besinna sig". Men det flyter lätt och smidigt ur hennes proffsighet. Och den fina samlingen av musiker, enbart den i sig är värd skivan. Förutom redan nämnda är bl.a. Kenny Håkansson med på fin akustisk gitarr. Ett mycket, mycket starkt debutalbum. Högsta poäng.

Betyg: *****