MONICAS BÄSTA UR HENNES SENA PERIOD

Fina Monica Zetterlund fick en sen renässans på 1990-talet. Efter en djup dal på 1980-talet då hon var i stort sett inaktiv och hennes dagar präglade av sjukdom och ensamhet, fick hon sin stora skjuts i karriären igen 1991 med albumet "Varsamt", och speciellt då med sången "Under vinrankan".

Innan dess hade TV-producenten Tom Alandh gjort en känslig dokumentär i SVT om henne, och han hjälpte henne också med den i högsta grad läsvärda självbiografin "Hågkomster ur ett dåligt minne" (1992), där Monica berättar naket, öppet och med svart humor om sitt omtumlande liv och alla sina musikaliska möten.

Jag älskar verkligen Monica Zetterlund. Hennes helt suveräna sångröst, en av de skönaste som hörts i Sverige, alla kategorier. Hennes härliga utspel på scen och revy, film och i TV. Och hela hennes personlighet och färgstarka liv. Jag älskar hela hennes utveckling, med toppar och dalar.

Men jag kan inte låta bli att säga detta. Hennes sång under hennes sista aktiva period, på 1990-talet, lät inte bra. Hon var fysiskt försvagad och klen. Det påverkade hennes röst som blev svag och skör, men inte på något positivt sätt. Hennes omfång och dynamik var starkt begränsade, och den förr så säkra intonationen svajade nu rejält.

Hennes starka ställning som veteran på 90-talet byggde nog mer på en stor respekt för hennes livsgärning, för åldrandets värdighet och för detta att trots allt orka komma tillbaka. Den berodde nog inte så mycket på den musik hon nu gjorde, för den var inte övertygande.

"Topaz" (RCA-BMG CD 1993) är det närmaste hon kom ett lyckat musikalbum under denna sista period. Det beror i sin tur först och främst på en enda sång. Den heter "Om igen (ett avlägset sorl)" och är komponerad av Peter R Ericson. Det var också han som skrivit tidigare succén "Under vinrankan", som fick närmast hitkaraktär (fast Monica i självbiografin skriver att den sången hade en text som hon aldrig förstod).

"Om igen (ett avlägset sorl)" är verkligen en vacker ballad med drömskt böljande rörelse av en wahwah-gitarr. Den är perfekt avpassad för Monicas nu begränsade röst, och allt blir en symbios av skönhet och svårmod. Sången harmonierar också med det vackra omslagsfotot.

Resten av albumet är inte lika mycket att orda om. Peter R Ericson har producerat och arrangerat, och "Topaz" är lyckad så tillvida att den ger en enhetlig stämning. Mycket bättre än "Varsamt" som blev långtråkig och tyngdes av konventionella låtval som "Cavatina".

På "Topaz" sjunger Monica ännu en sång om åldrande av Mikael Wiehe. Denna gång "Tystnaden tätnar". "Trots all är ensamheten värst" efter Jobim och "Ensam på havet" av Stina Nordenstam är på samma tema. Också Monica Dominique och Steve Dobrogosz har också bidragit ned låtar. Lustigt nog har elektronmusik-komponisten Ralph Lundsten skrivit en enkel sångmelodi ("Riddarfjärdblues"), vilket var otippat.

Betyg: ***