FLÄSKET GOES HEAVY METAL

Fläskkvartetten tog ut svängarna rejält åt alla håll. De hade, och har alltid haft sin speciella och egensinniga brygd av konstmusik och industrirock.

På 1990 års "Goodbye Sweden" gick de ohämmat ut i rockmarkerna. Och på detta album, "Flow" (MVG CD 1993) kliver de ut som ett Heavy Metal-band. Det är nu Fläskkvartettet / Fleshquartet med Freddie Wadling, Stina Nordenstam och Tim Wolde, och dessutom med Thåström som gäst på ett spår.

"Flow" blev deras största kommersiella framgång och hamnade på hitlistor här och var. De var runt 1993 bland det mest hippa man kunde lyssna på, åtminstone i indie-kretsar på Södermalm. Musiken lät hänsynslöst rå och kraftfull, samtidigt mycket experimentell. Men också med mycket melodiska, tunga riff.

Själv hade jag till att börja med svårt att ta till mig denna decibelkrutdurk. Plötsligt lät Fläskkvartetten mera som Metallica och Megadeath än som Anton Webern och Kurt Weill. Heavy metal har aldrig och kommer aldrig vara min cup of tea.

Men ganska snart inså jag då, för länge sedan, att "Flow" var ett av Fläskkvartettens mest fulländade och övertygande album. Det slår verkligen knockout, inte bara i sina fuzzbox-tryckvågor, utan också i sin perfekt avvägda variation i tempi, dynamik, urladdningar och vilopunkter. Det är helt enkelt en dramatik som slår an med besked.

Efter korta, psykedeliska intron "Alap yours" slungas vi rätt in i den rytmiska, tunga funken "Dancing madly backwards" (vilken underbar titel !!). Den låten var också med på deras förra album, live-skivan med Västerås Sinfonietta. Men här är den än mer utmejslad och välbyggd. Freddie Wadling sjunger första versen med sin expressiva rockröst. Stina Nordenstam tar andra versen med en helt annan vokal karaktär. Hennes sköra, ljusa ger en kontrast till allt det utagerande. Tonarten höjs och in kommer Tim Wolde som rappar tredje versen. Han är inte världens bästa rappare, men här funkar det.

"Obsession" och "Possesed" är andra tungfotade saker. Fläsket elektriska celli (en cello, flera celli), viola och violin - alla med fet fuzzbox - låter som de skulle skrämma livet ur Metallica. Så bryts det hel med "Walk". En underskön ballad där Wadling känsligt sjunger en drömlik vers och brister ut i en besjungande lovsång till refräng. "Love, Peace, happiness, eternity / all these walk with me". Och Sebastian Öbergs cello fyller i.

"Someone like me" är en vacker miniatyr med Stina, medan "I wish" är Woldes rappande till en lugn sats stråkkvartett. Skön kontrast! I "We're all happy now" höjs tempot igen när Thåström öser på med sin dova rocksång. Thåström är mångas favorit, inte min. Men också här blir det en organisk del av en mycket stark enhet. Och så där håller det på, i 16 korta och mycket omväxlande spår. Och betyget då? Ja, det måste ändå bli :

Betyg: *****