PURPURFÄRGAD HÅRDROCK

Det här var ju egentligen inte alls min musik. Lika lite som Led Zeppelin. På den tiden alltså. Men den fanns runt omkring mig i gymnasiet. Nästan alla andra tände på Deep Purple, Pink Floyd och David Bowie. Och Zappa blev plötsligt en bred kändis. Och så Hoola Bandoola.

Jag hade då ingen sympati för hårdrockens överdrivna gester, eller för sångare som lät som mistlurar (Robert Plant, Ian Gillan). Men lyssnar man på den musiken idag står den sig som väl kompetent, och mild jämfört med den heavy metal som skulle följa senare i historien.

"Deepest Purple : The Very Best of Deep Purple" (Harvest saml.-CD + DVD 2010) ger ett välkommet, purpurfärgat återsken på min gymnasietid, perioden 1972-75. Vilken kraft och dynamik det finns i en sådan låt som "Child in time" (1970). En tio minuters storartad hymn i långsamt tempo som börjar stillsamt, med Jon Lords orgel, och byggs upp i ett explosivt crescendo, med Ian Gillans - just det - mistlur till röstresurser. Det är storartat.

Vi lyssnade till denna "Child in time" hos min danske vän Jan Holmgård i ett trähus i Nyhamnsläge, med stearinljus och havets brus utanför. Det var en klassfest någon gång 1973, och det var en sällsam upplevelse. Lika roligt är det att höra numera klassiska rifflåtar som "Black night" (1970) och "Strange kind of woman" (1971).

För att inte tala om den mest klassiskt riffiga av dem alla, "Smoke on the water" (1972). Den arketypiska elgitarrlåten som alla med en gitarr i famnen prövat på. Texten är förstås extra rolig. Eller egentligen tragisk. För den handlar ju om en olycka. Men det är en mystiskt spännande och sann historia från Schweiz. Om hur medlemmarna i Deep Purple såg Frank Zappa & The Mothers spela live i kasinot i Montreux 1971. Om hur någon dåre i publiken sköt av en signalpistol mot taket, varvid hela kasinot fattade eld och alla flydde i panik. Röken spred sig över Genéve-sjön, det blev "Smoke on the water".

Det finns många andra låtar på denna samling som visar Deep Purples storhet och musikalitet, t.ex. "Demon's Eye" (1971) och "Burn" (1974). John Lords hammondorgel gav musiken en rikare klangfärg och ett fylligt sound som skilde dem från andra hårdrockgrupper.

Betyg: ***