J:SON LINDH - PERSONLIG, SVENSK JAZZPOP PÅ FLÖJT

När började svensk jazzrock egentligen? Hansson & Karlsson och Made in Sweden var tidigt ute på 60-talet, men en annan viktig pionjär för öppna fusioner och bryggor mellan jazz och rock var Björn J:son Lindh.

Virtuos på flöjt, piano, elpiano. Klurig låtskrivare. Och flitig arrangör, som förekom på åtskilliga skivor med bl.a. Cornelis, Lill Lindfors, Bernt Staf och många andra artister, främst i Metronome-stallet, på 70-talet.

Hans egna skivor bar starkt personlig särprägel. Speciellt "Ramadan"  (1971) och "Cous-cous" (1972) hade en lätt, luftig jazzpop med rika färgdrag av det som var J:son Lindhs specialintresse vid denna tid: arabisk och orientalisk musik. Låtar som "Benitos hare" (1971) och "El henna"  (med oud-spelaren Abdo) bjöd på slingrande, vackra melodier med klanger av Mellanöstern, när han spelade dem med fräsande flöjttoner i speciell Flatterzunge-teknik.

Andra fina låtar från denna tid var mera jazzrockiga "Lastbrygga" och Kullens fyr" (båda 1971) och "My machine" (1972). Det är fusion från tiden innan de tyngre soulfunk-rytmerna från USA började känneteckna denna genre. Istället är det lätt, flyhänt, svängigt. Om man så vill, svenskt, i anslaget. Fina musiker som gitarristerna Kenny Håkansson och Janne Schaffer förgyller.

På albumet "Sissel" (1973) börjar funken smyga sig in ("Bull dog"). Men från den skivan är också underbart svängiga, makedonska folkmelodin "Syrto's Pyle'as", med bl.a. Okai Temiz på mästerligt trumspel. Allt detta finns på en behändig samling i serien "Guldkorn" (Warner saml.-CD 2000). En välkommen återblick på en lite bortglömd musik.

På samlingen finns också högstämda stycket "Aria" (1976). Med det ändrar Björn J:son Lindh till stora delar sin inriktning. Lämnar både det jazzpoppiga och de arabiska influenserna. Glider mer in på en ny psalm-betonad stämningsmusik med ton av svensk folkmusik. Men också ofta eteriskt på ett sätt som jag associerar till new age. Och det är inte riktigt min bag. Från 80-talet och framåt blir det många höga blockflöjter bland fäbodar i dimhöljda landskap. Vackert men rätt tradigt. Däremot är jag mycket förtjust i den tidiga, säregna jazzpop som finns mest av på detta album.

Betyg: ****