VISSÅNGAREN BOB DYLAN I NEW YORK

Här är också pionjäranda. Bob Dylans andra LP "The Freewheelin' Bob Dylan" (CBS LP 1963) blev hans rejäla genombrott (den första är knappt känd). Här är det unge, 22-årige vissångaren, trubaduren på vandring i Greenwich Village, NY, tillsammans med sin flickvän Suze Rotolo, på det snygga omslagsfotot.

Då kallades han "folksångare" (även sedan han börjat sjunga egna sånger). Eller "protestsångare". Ensam med akustisk gitarr, munspel i ställ, mockajacka och rättvisepatos. I den väldiga, amerikanska vågen av akustisk "folksong" (Pete Seeger, Joan Baez, Judy Collins m.fl.) i början av 1960-talet, centrerad till New Yorks bohemkvarter och nära knuten till den politiska medborgarrätts-rörelsen, blev unge Bob Dylan snabbt en frontfigur av hög rang. Mycket är sagt och skrivit om den här närmast mytiska perioden.

"The Freewheelin' Bob Dylan" är en fantastisk skiva. "Blowin' in the wind" kan tyckas sönderspelad och uttröskad efter alla hundratals tolkningar. Men hör man originalet med Dylan själv här är den så naken, så självklar och så direkt att man omöjligt kan värja sig.

I "Masters of war" är det den politiske Dylan. Detta är kanske Bob Dylans mest öppet politiska album (här kan man med foga tala om protestsånger). I "Masters of war" spyr han ut sitt hat mot vapenindustrin. Effektivt, skoningslöst, repititivt.

Mycket känd är också "A hard rain's a-gonna fall", skriven i skuggan av Kubakrisen och kärnvapenhoten 1962. Det är apokalyptiska visioner som målas fram. Dylans litterära kvaliteter som sångskrivare är otvivelaktiga.

Därtill kärlekssånger som "Don't think twice, it's allright" och "Girl from the North Country". Och dråpliga skrönor som "Talkin' World War III blues". En mycket stark skiva. En av Bob Dylans allra bästa och mest betydande.

Betyg: *****