DESMOND RÄKNAR TILL TIO

Paul Desmond kvartett "Take Ten" (RCA Victor LP 1963) är en direkt fortsättning på tidigare nämnda skivan "Time Out" med Dave Brubeck kvartett (1959).

Desmond var altsaxofonist hos Dave Brubeck, och det var också han som skrev jazzhiten "Take Five", fast det alltid  förknippas med Brubeck.

På 50-talet blev Paul Desmond kända för sitt mjuka, luftiga, melodiösa spel på altsax. Ofta ställt i motsats till den mera vildsinte Charlie Parker med sitt svåra spel och självförbrännande liv.

Nu är vi framme vid 1963, och mitt i Brubecks-succéerna gör Paul Desmond egna skivor parallellt. Titellåten "Take Ten" är som kan gissas, en slags spegelvänd variant av hitlåten "Take Five". Den lojt svängande, haltande jazzvalsen i 5/4-takt. Det är också den bästa stunden på denna skiva. I övrigt flera softa, lättlyssnade nummer. Ibland väl softa och milda. Temperament är inte Desmonds grej, men det är i gengäld finurligt finlir.

Jim Hall spelar mjuk jazzgitarr. Samme Jim Hall som spelade på Sonny Rollins-skivan nyss. Hans kristallklart klingande strängar är så långt från senare tiders fuzzdånande rockgitarrer man kan komma. Vet inte om det är en slump att tre här nyss beskrivna jazzskivor (Sonny Rollins "The Bridge", Stan Getz "Jazz Samba" och så denna) har samma sättning: Sax - gitarr - bas - trummor. Var det en trend dessa åren att skippa piano? Eller bara en slump? Sättningen kan tyckas lite väl naken. Men den fungerar. Och "Take Ten" är en behaglig jazzskiva. Utan att vara märkvärdig på något sätt.

Betyg: ***

LEGENDEN PETE SEEGER
Ännu ett senkommet tillägg, skrivet i mars 2014. Två stora personligheter i musikvärlden har lämnat oss i början av detta år. Folksångaren Pete Seeger i januari och Alice Babs i februari.

Pete Seeger var född 1919 och hann bli hela 94 år. Aktiv in i det sista. Hans entusiasm, patos, väldiga sångrepertoar och karisma är enastående i sig. Tala om sångare med publikkontakt!

Han var aktiv i folkmusikvågen på 1940-talet (Woody Guthrie, Almanac Singers), blev utfryst under McCarthy-eran på 50-talet. Under tidiga 60-talet var han en del av medborgarrättsrörelsen och en ledande röst i den stora folk- och protestvågen. Inspirerade yngre förmågor som Bob Dylan och Joan Baez. På äldre dagar har han varit outtröttligt aktiv miljökämpe. Med mera, med mera.

Trots en livslång gärning ligger hans fokus just på tidiga 1960-talet, och det är också den centrala epoken denna antologi, "Pete Seeger's Greatest Hits" (CBS saml.-LP 1967) avhandlar. Pete spelar gitarr och banjo. Sjunger, leder allsång, visslar och berättar historier. Allt med samma vänliga, men klara, övertygade och vackra sångröst.

Hans egna kompositioner är bara en mindre del. Men "Where have all the flowers gone?" och "Turn! Turn! Turn!" (båda 1962) är förtröstansfulla visor. Den senare skulle också bli en pophit med The Byrds. Delvis egenkomponerad är också den rent ikoniska "We shall overcome" (1962) som är gripande, med sina historiska vingslag av Martin Luther King och hela den svarta kampen.

Bland tolkningarna finns lika ikoniska "This land is your land" av Woody Guthrie, den kubanska "Guantanamera" och den ironiskt förnumstiga "Little boxes" av Malvina Reinholds (alla 1963). Ibland kan det bli lite för mycket mässande över det hela, och afrikanska sagan "Wimoweh (Mbube)" (1964) är visserligen skickligt gestaltad, men blir mättad i sin pratighet.

Då föredrar jag hellre några av de få studioinspelningar som finns här. "Talking Union" (1967) är en drabbande, stark berättelse. En röd strejkvisa med politiskt sprängstoff, av en amerikan (!). Allt som allt är denna skiva en bra intro till Pete Seegers musik och gärning.

Betyg: ****