SVEN-BERTILS BREDA REPERTOAR

Under lång tid hade jag lite lätt skeptisk inställning till Sven-Bertil Taube som sångare och uttolkare. Han var faktiskt den förste jag hörde sjunga Bellman.

Men jag upplevde honom som en alltför tvättad och nobel exekutör som för all del sjöng rätt, men alltför vattenkammat. Cornelis och inte minst Fred Åkerström hade en annan must och glöd när det gällde den store 1700-talspoeten.

Och Evert Taube hörde jag hellre med Evert Taube. När gamle Evert med skrovlig röst sjöng rysliga berättelser om farliga seglatser och slagsmål i Buenos Aires var det mera glöd än med Sven-Bertil och Ulf Björlins väl arrangerade symfoniker.

Men så fel jag hade. Att jag tycker så mycket om Sven-Bertil Taube nu beror mycket på den status och respekt han uppbär med ålderns värdighet, som en erfaren artist med en enorm bredd och ett stort konstnärligt liv bakom sig. Dessutom en vänlig gentleman som utstrålar lugn och värme. Han är ju ännu aktiv och har fått en ny renässans genom nyinspelade skivor och "Så mycket bättre" i TV4.

När jag nu hör "Ett Samlingsalbum 1959-2001" (EMI saml.-2CD 2001) är det i backspegeln av hans två nya volymer "Hommage"-album. Att höra honom tolka Nils Ferlin, Bellman, skillingtryck, Olrog, Theodorakis och Leo Ferré är att ta del av en konstnärlig precision av visorna med stor respekt för originalen.

Det är alls inte "tvättat" som jag trodde. Bara mycket professionella uttolkningar. Sven-Bertils Bellman-sjungningar är inte Fred Åkesrströms (som kom senare). Det är Bellman på ett annat sätt. Båda har sina förtjänster, även om Fred kanske ändå är ett strå vassare i just det kapitlet.

Men Sven-Bertils urval och omsorg om visskatten är intressant. Hans Theodorakis har faktiskt en tyngd och passion som känns helt rätt. Hos Leo Ferré finns lekfullheten, likaså hos Ulf-Peder Olrog (en visdiktare jag annars har lite svårt att uppskatta). Hos Ferlin finns den finkänsliga melodiken. Och ett skillingtryck som "Varför skola människor strida?" får lyft av Björlins väldiga arrangemang. Och hans tango-tolkningar är unika.

Andra skivan i denna dubbel-samling ägnas helt åt Evert Taube-tolkningar. Det är rimligt. Men här kan jag bli lite besviken på urvalet. Min favoritsida av Evert Taubes diktning är de där mångordiga berättelserna från skepp, hav och fjärran länder. Här dominerar istället en annan del, naturlyriken och skildringarna av Stockholms skärgård.

Sven-Bertil är skicklig skådespelare också, men som sångare är han framför allt skönsångare. Då passar det bättre med "Damen i svart med violer" och "Så länge skutan kan gå" än långa skrönor från sjön, även om "Tatuerarevalsen" och "Eldarevalsen" för all del får plats. Höjdpunkten är som givet "Sjösala vals". Allt som allt en mycket generös samling med hela 48 sånger - hälften av Evert och hälften av andra.

Betyg: ****