LOUIS ARMSTRONG RÄKNAR IN....!

Den amerikanske dokumentär-filmaren Ken Burns publicerade år 2000 en förnämlig tv-serie i många delar om jazzens historia, "Ken Burns' Jazz". En serie med massor av amerikanskt arkivmaterial, musik förstås och intervjuer. Visades även i SVT.

I samband med seriens USA-premiär utgavs också en lång rad samlings-CD:n av Columbia. Dels en skiva för var och en av de kanske 20 största namnen i jazzhistorien, dels någon eller några antologier med blandade artister.

Alla dessa skivalbum var av högsta klass. Egentligen borde man väl samlat på sig rubbet. Här är således "Louis Armstrong; Ken Burns' Jazz" (Sony saml.-CD 2000). Som alla i serien är den kronologiskt upplagd. Det är en fröjd och njutning att följa Satchmo, från "Chimes Blues" (1923) där han egentligen "bara" är en i King Oliver's Creole Jazz Band, via kanon-inspelningarna med hans egna Hot Five och Hot Seven på 1920-talet ("West End Blues", 1928 !). En härlig resa i den tidiga Chicago-jazzen.

Och färden genom storhetstiden på 1930-talet ("Blue again", "Lazy River"). Och så 1940-talet när jazzen plågades av skarpa motsättningar mellan radikaler (bebop) och traditionalister (swing, dixie). Men som en konstant fanns Louis Armstrong.

1950-talets nya revival när han som veteran röjde vägen med säkra hitlåtar. "Mack the Knife" (1956), där hans sång följs av "Take it, Satch!" och världens rakaste, skönaste trumpetsolo. Duetterna med Ella Fitzgerald. Och så, självklart, hans sista hit "What a wonderful world" (1968). Mitt i en tid av Vietnamkrig, uppror och rock, Luddes naivt vackra ballad som kan få den hårdaste att smälta.

Det finns massor av samlingsplattor med Louis Armstrong, mer eller mindre genomtänkta. Men det här är banne mig den bästa av dem. Med snyggt och utförligt konvolut dessutom.

Betyg: *****