PATTI SMITH-DOKUMENTÄR

Såg DVD med dokumentärfilmen "Dream of life" om Patti Smith av Steven Sebring (2008). Ville se om den blev en ingång till en artist jag aldrig fått grepp om, aldrig känt mig attraherad av. Trots vetskapen om hennes enorma betydelse för rockhistorien osv.

Och Patti Smith framstod som sympatisk i dokumentären. Impressionistiskt upplagd, personlig i sitt (oftast) svart/vita bildspråk. Mycket New York-vyer. En aning för lång, gick lite på tomgång i mitten. Men jag gillar hennes litterära sida. Hennes ständiga referenser till William Blake, Artur Rimbaud, Charles Baudelaire och - Bob Dylan.

Synd bara att hennes musik är så fruktansvärt malande, mörk, monoton, murrig. Jag vet, gitarrmangel à la MC5 har aldrig varit min bag. Och hon sjunger med hård, monoton stämma med bara ett enda uttryck: aggressivitet. Så musikaliskt gav filmen inte heller nu mig någon ingång. Ändå är "Dream of life" välgjord som porträtt. Och för älskare av Patti Smith måste den vara en klockren fullträff.