BÄSTA COVERALBUM

I söndagens DN (1 februari) listar Nils Hansson sina bästa coveralbum. Det är ingen lista jag känner igen mig i, men idén är kul. Alltså -
här är mina:

1.) Bryan Ferry - "As time goes by" (Reprise CD 1999)
Ferry tolkar 30-talets schlagervärld (Porter, Berlin, Gershwin, Weill etc) så genuint, så stilfullt, så bra. Bättre än hela Rod Stewarts "American songbook"-serie tillsammans.

2.) Anne-Lie Rydé - "Stulna kyssar" (1992)
Svenska schlagers från 60-talet lyfts fram av Anne-Lie med elegans, snygga arr och faktiskt både rockkänsla och schlagerkänsla. Vem kunde tro det om gamla Towa Carson-låtar?

3.) Peps Persson & The DownHome Bluesband - "Rotblos" (1997)
Peps kan såklart sin blueshistoria och tolkar Elmore James, Muddy Waters o.a. gubbar utan att tvätta översättningarna till det politiskt korrekta. Lekfullt, säkert. Och Peps drar sig inte för några mariga Howlin´Wolf-nummer som inte är helt lättsmälta.

4.) Ricky Lee Jones - "It's like this" (2000)
Sparsmakade, ofta akustiskt framförda tolkningar av ett mycket personligt urval sånger - av Marvin Gaye, Steely Dan, Beatles, Charlie Chaplin (?!) och andra.

5.) Bryan Ferry - "These foolish things" (1973)
Ferry är på något sätt coverskivornas mästare och den här debuten är klassisk i sin eleganta, komiska omstöpning av popmelodier (Dylan, Stones, Beatles, Motown) m.m.

Andra intressanta coverskivor är Ulf Lundells "Sweethearts" (1984), David Bowies "Pin-ups" (1973), Annie Lennox "Medusa" (1995), Herbie Hancocks "The new standard" (1996) och The Vanilla Fudges självbetitlade debut (1967).

Däremot har jag aldrig gillat John Lennons "Rock & roll" (1975). Och jag har fortfarande inte fattat storheten i Robert Plants & Alison Krauss "Raising sand" från 2007.