Två svenska, folkkära vokalverk från samma tid. Här toppas med Lars-Erik Larsson : "Förklädd gud" (1940). Men för mig gäller Hilding Rosenberg, hans underbara juloratorium "Den heliga natten" (1936). Båda till texter av Hjalmar Gullberg (plus lästa texter ur evangeliet hos Rosenberg).
Och när det gäller "Den heliga natten" måste jag säga att denna skiva är ett substitut. Mitt "original" är den fina, fina inspelningen med Eric Ericsson, läsaren Gunnar Sjöberg och Sveriges Radios Symfoniorkester och kör, med Eric Saedén m.fl. sångsolister (Sveriges Radio LP 1960). Men den finns bara på svåråtkomlig vinyl. Förr spelade SR den varje julafton som tradition. Men det är länge sedan.
Detta är alltså den enda inspelning av "Den heliga natten" som finns på CD. Med Petter Sundkvist, Svenska kammarorkestern, Amadei kammarkör, sångsolister och Frej Lindkvist som recitatör (Naxos CD 1996, sedan MarcoPolo CD 1999). Tolkningen är okej, men inte i närheten av den lyster man hörde hos Eric Ericsson och med Gunnar Sjöbergs högstämda deklamation.
"Den heliga natten" är naivt vackert tindrande. Som en krubba på julafton. Och dessutom ett av Hilding Rosenbergs mest lättillgängliga verk. Sommarmusiken i Lars-Erik Larssons "Förklädd gud" har samma spirituella, melodiösa tonspråk. Larsson tycker jag om. Men just "Förklädd gud" har jag svårt för. Vet inte varför.
Betyg: ***
STORVERKET "CARMINA BURANA"
I november 2013 hade jag glädjen att uppleva vokalverket "Carmina Burana" (1936) av Carl Orff live, på Folkoperan i Stockholm, i uppsättning av Mellika Melouani Melani. Åtta kvinnor i 80-årsåldern berättade autentiskt om sina liv, kärlekar och sorger, invävt i musiken.
Den typen av konstruerade koncept mellan olika konst-arter kan bli rätt kryptiska. Men här stämde allt. Föreställningen blev till en sällsam, värdig, livsbejakande hyllning till livet och mot all åldersdiskriminering. Vilka häftiga tanter!
Och musiken kom på intet sätt i bakgrunden, utan framstod i all sin klarhet mot denna nya relief. Jag har förr varit rätt måttligt förtjust i "Carmina Burana". Tyckt det varit fläskigt. Och Carl Orff, verkade inte han i Nazityskland?
Jo, hade hade oturen att göra det. Modernistiska "Carmina Burana", med djärva klanger och med vissa klangpartier besläktade med Sjostakovitj, borde ju varit "urartad konst" och något nazisterna avskydde. På något sätt blev Carl Orff ändå godkänd (något om att visa på germanska, ariska rötter eller liknande snack).
Men det var efter andra världskriget som Carl Orff på allvar fick uppleva succén med sitt stora verk. Råmaterialet är som bekant gamla medeltida dryckesvisor, ja rena fyllevisor och andra synnerligen profana visor. I Orffs händer blev det ett entimmes vokalverk i 24 korta tablåer. Skrivet för stor kör, tre sångsolister och orkester. Alternativt två pianon med slagverk. På Folkoperan användes istället en decimerad orkester, vilket fungerade nog så bra.
Jag hade svårt att hitta rätt i inspelningar, inte minst med tanke på volym och dynamik. Verket ställer krav på ljudkvalitet med sina kraftiga dynamiska skiftningar. Med denna ganska nya Naxos-inspelning hittade jag helt rätt. Det är Marin Alsop (skönt med en kvinnlig dirigent någon gång), som leder brittiska Bournemouth Symphony Orchestra & Chorus m.fl. körer. Solister är Claire Rutter - sopran, Tom Randle - tenor, och Markus Eiche - baryton (Naxos CD 2007).
Betyg: ****
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home