JAN TROELL HYLLAR JACQUES WERUP

Jan Troell är bra på vänfilmer och vänporträtt. Tidigare var det om fotografen Georg Oddner. Den 9 april visades i SVT hans vänfilm om Jacques Werup, "Kalla ingenting försent" (AutoImage/SVT 2012). Ett helt logiskt och kärleksfullt porträtt av och med två skapare med samma sydskånska, lugna andning och eftertanke över livets stora och små ämnen.

Jacques Werup, jag har alltid gillat honom. Ojämn som författare, tunn som sångare, underskattad som jazzmusiker. Enorm som personlighet. Och oemotståndligt charmig som scenartist, läsandes sina egna dikter och berättandes sina både tänkvärda och dråpligt roliga anekdoter till någon liten kammarensemble.
Ja, det vill säga, för den som upplevt honom live i detta lilla format är det en stor upplevelse. När samma show spelas inpå skiva eller sänds i TV är det som om närheten inte riktigt går fram.

Något riktigt brett genombrott har han kanske aldrig fått, utanför Skåne. Där är han djupt respekterad. Kanske för att hans lugna, beTONade berättelser så ofta uppehåller sig kring spänningen mellan provins (ödslighet, landsbygd, tristess) och storstad (vagabond, myller, kultur, anonymitet). För oss som själva kommer från Skåne är det med igenkännandets skadeglädje vi hör och gör upp med såväl 08-komplex som inskränkt bymentalitet. Samtidigt som vi älskar Österlens bördiga åkrar och havsband.

Jacques Werup har skrivit många bra böcker. Lyckad poesi i "48 dikter från Österlen" och "Tiden i Malmö på jorden" (vilken titel!). Medan andra av hans dikter kan kännas pratiga. Bra romaner som "Casanovas senare resor" (överlastad med rolig) och finstämda "Shiminoffs längtan". Men också riktigt dåliga som "Pornografens död".


Ett bra format är enkla kåseri- och reportagesamlingar.. "L'heure bleu" (om Paris), "Handbagage" (om resor) och den hejdlöst roliga "Hemstaden" (om Malmö med hatkärlek).

Jacques Werup är en cool jazzman. Fastän född 1945 finns nästan ingenting av rockkulturen hos honom (försöket med gruppen Storm på 70-talet var en halvhjärtad parentes). Istället är han genuin jazzlirare med tenorsax och solglasögon. Med djupa rötter i Lester Young, Ted Wilson och Charlie Parker. Han är bra på både sax och klarinett (framkommer i tv-dokumentären).

Men framför allt har han funnit sitt eget format. Diktläsning och berättande inför liten publik. Ackompanjerad av en stråkkvartett eller en jazztrio. Alltid med sin tenorsax i ena näven. Ett stämningsfullt kammarformat över gränserna. Han sjunger sina dikter hellre än bra. Men det fungerar.

I "Kalla ingenting försent" skymtar också Werups vänner och samarbetspartners förbi; Lill Lindfors, Mikael Wiehe och Timbaktu. Dokumentären ligger ute på SVT Play till 9 maj.