FAIRPORT CONVENTION

Jag hade nog väntat mig mer av mötet med Fairport Convention, den brittiska folkrockgruppen som blivit ett begrepp och ett stamträd för just själva fenomenet brittisk folkrock. Efter några skivor tidstypisk psykedelia och americana började de runt 1969-70 laborera med en helt egen mix av brittisk folkmusik och rock. Det var mandoliner och fioler och jigs och reels och sjömansballader ihop med bas och trummor och sound à la Jefferson Airplane. Tanken var logisk. Om amerikansk rock bygger på blues, country, folksong, gospel osv. varför ska inte brittisk på samma sätt ta avstamp i de egna rötterna?

Tendensen låg också i tiden. 1969-70 expanderade rocken och öppnade mot andra fält. Det var jazzrock, bluesrock, latinrock, symfonisk rock och visrock. Och självklart då också folkrock. Brittisk folkrock. Fairport Convention skapade inte bara en egen stil, utan blev snart också stammen till en förgrening av en rad besläktade band. Simon Nichols, Richard Thompson, Sandy Denny och Dave Swarbrick fanns i navet. Avknoppade grupper som Pentangle, Ashley Hutchings och Steeleye Span fanns runt omkring. Hela fenomenet blev en egen trädgård av växter, återgivet i regelrätt släktträd.



För mig som först lyssnat till senare släktingar som The Waterboys och The Pogues, och i bakvänd ordning därefter nosat upp gamla Fairport Convention, är samlingsalbumet "History of Fairport Convention" (Island, 1972) en välkommen introduktion.

Men Fairports repertoar visar sig baserad på ballader. Långa, episka berättelser i vers efter vers (en genuin del i brittisk folkmusik). Bara undantagsvis hör jag variationer i form av snabba, instrumentala danser på fiol, mandolin och elkomp. Det som jag egentligen törstade efter.

Dessutom låter sången förvånansvärt snäll och städad (vem det nu är som sjunger). Här finns inget deliriskt gläfsande som hos sentida Pogues, eller mustigt bett som hos en Van Morrison. Allt låter så ordentligt och prydligt. Har jag fel?

Den senare skivan "XXXV - The 35th Anniversary Album" (Woodworm CD 2002), som jag först misstog mig för ett samlingsalbum men visade sig vara en återföreningsskiva "på gamla dar" (något Fairport gjort ett otal genom åren), väcker varningstecken för "föredettingar". Det är fel. Nyinspelade "XXXV" låter fullt vital, och kan mycket väl förväxlas med unga dagars storhetstid på "History of". Inte minst den inledande "Madeleine" är bland det bästa jag hört med denna mytomspunna grupp. Men gamla 60-/70-tals Fairport Convention hade jag kanske för höga förväntningar på. Varför låter det som förbannat snällt?