FEIST PÅ CIRKUS I STOCKHOLM



Jo alltså. Jag gillar verkligen den nya, unga vågen av folkrock. Numera kryllar det av proggiga tjejer och gossar i helskägg, långt hår och keps. Ser ut som hippies i gröna-vågen-svängen modell 1971. Spelar romantisk musik rakt besläktad med Crosby, Stills & Nash, Donovan och tidig Joni Mitchell. För mig som gammal man och preriodvis bortkollrad i rockens strömmar känns det här naturligtvis som att komma hem.

Fleet Foxes, The Magic Numbers, Bon Iver, här hemma First Aid Kit och kanske The Concretes. Alla är de olika med sina personliga stilar och uttryck. Men något i mjukheten och melodikärleken förenar.

Någonstans här finns också kanadensiska Feist. Egentligen Leslie Feist. Lovprisad ung singer/songwriter, född 1976. Med bland annat de två kritikerrosade albumen "The Reminder" (2007, ovan) och "Metals" (2011, nedan, båda Polydor).



Jag såg henne live på Cirkus på Djurgården i veckan. Cirkus som alltid känns som en intim scen, perfekt för hennes musik (stackars Fleet Foxes fick spela helt malplacerat på Globens annex i höstas). Och den unga, proggskäggiga publiken älskade Feist på Cirkus. För mig, som inte var inlyssnad på hennes låtar, blev konserten en sympatisk men något svårgripbar upplevelse.

Ett synnerligen personligt uttryck med stark sång, folkloristiska inslag (var det bara jag som associerade till det indianska?) och bultande trummor med nästan industrimetalliskt anslag. Kontraster akustiskt visskapande ställt mot ett tunghamrat motstånd.

Hon sjunger expressivt och fyrar av explosiva solon på elgitarr. Men just hennes röst, som många prisar så, har jag svårt att höra något speciellt i. Och de ihärdiga, tröga trumrytmerna känns fantasilösa i längden. Så för mig blir Feists konsert speciell och "intressant", men inget som går till hjärtat. Svag trea.