2000 - SVENSKA

Och två svenska favoriter på topp samma år. Den förträfflige Olle Ljungström förstås. Den fine sångpoeten som alltid haft sin trogna publik men som aldrig fått något riktigt brett genombrott. Och som på 2000-talet blev helt överskuggad av folklige Håkan Hellström.

På Olles två första soloskivor var han vek, smart men lät rätt spänt sammanbiten. Den poppigt uppsluppna "Tack" (1995) blev öppningen mot en konstnärlig klarhet och ett självförtroende (barndomsskildringen "Bara på lek" !).

På de två följande skivorna är han helt i hamn. "Det stora kalaset" (1998) och "En apa som liknar mig" (Telegram 2000, bilden) är fulländade mästerverk i sina sångbara melodier och komplexa texter. Och Olle sjunger bättre än någonsin.

Efter dessa följde en samling, den svaga "Syntesizer" (2002) och, efter mytomspunnen frånvaro, comebacken med den nonchalant punkiga "Sju" (2009) som klöv hans publik i två halvor. Jag jublade inte. I gengäld kom samtidigt den nervfulla dokumentären "En film om Olle Ljungström".

Gränslösa Fläskkvartetten jag hyllat många gånger förut. Efter heavy metal-utflykterna på den övertygande "Flow" (1993) har de växlat mellan rockbetonat tunggung och kammarmusik (ofta utan Freddie Wadling) i en alldeles egen nisch. "Pärlor från svin" (1995) var ett uttryck för den sidan. Små stråkminiatyrer hur smärtsamt vackra som helst. Men den skivan tyngdes också av svårtuggad avantgarde-låt på 22 minuter, något den inte alls höll för.

Men på "Love Go" (Primal Music 2000, bilden) är Fläskis helt fulländade i sin mjukare, lyriska, instrumentala sida. Det oroande draget finns förstås ändå där och skapar spänning. Goran Kajfes blåser soft Miles-trumpet på en låt. I övrigt bara fyra stråkar och lite slagverk. "Love Go" är Fläskkvartettens allra bästa skiva - någonsin!