"SOM ATT GUNGA SIN SJÄL I EN HAMMOCK..."

"Toner från framtiden, toner från förr / når till min kammare / genom min dörr". Rubriken ovan är typisk för Hansson De Wolfe United. En sobert sofistikerad pop med beslöjat lyxig framtoning. Typiskt 1980-tal. En borgerlig vuxenmusik när samtiden ekade av postpunk, ungdomsrevolt och poserande, unga syntare i svarta luggar. Hansson De Wolfe United var en omvänd reaktion. Samtidigt som de tog en etablerad estetik från Steely Dan och Fleetwood Mac till våra svenska vardagsrum. De var pionjärer inom sin stil i Sverige. Att flera medlemmar i Hansson De Wolfe hade rötter i proggrörelsen (närmast i Contact "Hon kom över mon") märktes inte alls.

Nå. Jag älskade Hansson De Wolfe United på 80-talet. Men jag har länge trott att de var alltför tidstypiska. Bundna till en tid av börsmäklare och svarta skinnslipsar. Så fel jag hade! Både tidigare samlingen "Minnenas sorl" och förra årets matigare dubbelsamling "Retrospektiv" (Colibriasis 2CD 2010, bilden) visar att musiken har tidlösa kvaliteter och djupare bottnar. Och vilka sånger, vilka arrangemang! Och Lorne de Wolfe som sjunger med en sensuell mjukhet som nu snarare låter blyg än lyxig.

Här finns "Var kommer barnen in", "Min diamant", "Svalan", "Vita springare (i gryningen)" och den förföriska "Ensam med dig vid ett fönsterbord". Mycket kretsar kring temat attraktion. Men texterna har flera skikt än vad det först kan verka på den lätt banala ytan. Banalt och genialt. Hör den svårmodigt skuldtyngda och mycket långsamma balladen "Oktober". Min egen favorit.

Det är ett generöst urval på denna dubbelsamling. Men det bästa härrör från de tre första albumen "Iskalla killen" (1979), "Existens maximum" (1981) och "Yes box allright" (1982). Sedan sjunker tätheten snabbt. Och jag hade gärna hört mer av Ulf Anderssons underbara tenorsaxsolon. Han var med i början.

Remastringen av materialet på denna samling är faktiskt inte enbart av godo. Tydligare separering av spåren kan ge ett visst kyligt intryck. Det är inte lyckat för ett band som balanserade mellan avmätt distans och inre värme. I det hänseendet kan jag faktiskt föredra tidigare samlingen "Minnenas sorl, 1979-1986" från 1991. Men där saknades å andra sidan flera favoritspår.

Hansson De Wolfe United fick en senare musikalisk släkting i Bo Kaspers Orkester. Liknande förfinad jazzpop, sofistikerad men utan att bli slät. Med knäppkluriga texter som är skenbart naiva men som säger något mer. Men också med motsvarande integritet och egna villkor. Nä, jag hade alltså fel den gången. Hansson De Wolfe United håller definitivt idag och visar upp en stolt tidlöshet som är väl värd att återupptäcka.