ZAPPA PLAYS ZAPPA - TOUR DE FRANK

Fantastisk konsert på Cirkus, Djurgården, igår kväll. För andra året i rad ser jag Frank Zappa-hyllningen "Zappa Plays Zappa" live med sonen Dweezil Zappa som motor. Skulle det bli lika bra? Ja, förbanne mej om inte denna kväll överglänste förra vårens konsert på Johanneshov. Så är Cirkus också en mycket trivsammare och intimare lokal än kalla isladan.

Punktligt halvåtta kom vänlige Dweezil in med sin bebis på armen, som fick hjälpa till att slå in takten till uvertyren. Ja, det var redan från början en familjär, varm stämning när åttamannabandet drog igång. Härliga sångerskan Scheila Gonzalez sjöng en lysande version av "Dirty love" och spelade sedan saxar, flöjt och keyboards och dansade runt på scenen. Hon fick välförtjänt mycket mer utrymme än förra året.

Ray White var den ende veteranen från Zappa-tiden, och han sjöng med sagolik soulstämma bl.a. "City of tiny lights". Att alla åtta musiker var ytterligt drivna var en självklarhet. Men det var något mer, en samstämmighet, en lekfullhet, en själ i musiken långt utöver vad "skickligt" vill säga. Med elegans framfördes de ytterligt svårspelade ensemble-partierna i "The Dog Breath Variations" och "Uncle Meat". Jag höll extra koll på vibrafonisten Billy Hulting, eftersom jag gillar slagverk.

Samtidigt saknades inte öset. Dweezil är en makalös gitarrist, och i stundtals medverkade mäster Frank själv simultant via filmade spelscener som spelades upp på duk ovan scen. Ett djärvt grepp som faktiskt funkade utan att det kändes minsta sökt.

Repertoaren spände från tidiga Mothers-epoken (med en förnämlig tolkning av hela sviten "Brown shoes don't make it" från "Absolutely free"). Via guldåren på 70-talet (fin "Pygmee twylyte" och "Uncle Remus", åter med Ray Whites själfulla sång) till några roliga Sverige-flirtar.

Efter stående ovationer och extranummer (pampig "Muffin man") stod en uppriktigt rörd Dweezil vid scenkanten och hälsade på publiken. Där syntes Mats och Morgan i vimlet. Hoppas "Tour de Frank" blir en årlig tradition, för nästa år vill jag dit igen.

Jag vandrade hem i natten och tänkte på vad Kjell Alinge sa. Att "Frank Zappa var nog innerst en seriös kompositör som hamnade i fel tid". Inga tidningar verkar ha brytt sig om att recensera. Och för övrigt är Scheila Gonzalez min nya idol.