Nu har jag bloggat Musikhörnan i 1,5 år men fortfarande inte skrivit en vettig rad om "Uncle Meat". Fånigt. Den borde vara nummer ett.

Nå, varför fastnade jag en gång för längesen för de knäppa The Mothers Of Invention och dess grymme, karismatiske ledare Frank Zappa? För de såg verkligen gräsliga och bizarra ut på 60-talet, bredvid The Hollies och Hep Stars i Bildjournalen. Jo, jag tror det handlade om - SLAGVERK!

Fick se Mothers of Invention i en kort scen i något popprogram på TV runt 1968. Någon av dem spelade pukor, orkesterpukor, bredvid trumsetet. Vilken genial idé! Det bör ju ha varit Billy Mundi. Men de såg alla lika kufiska ut.

Till saken: Vid 13 års ålder köpte jag "Uncle Meat" (Reprise/Bizarre 1969), en dubbel-LP med Mothers som inte liknar något annnat jag hört varken förr eller senare. Frank Zappa hade komponerat en avantgarde-musik som ligger närmare Stravinskij, Pierre Boulez och Stockhausen än samtida "pop". Cirkusliknande passager på vibrafon, marimba och virveltrumma spelas av Artie Tripp och Ruth Underwoood (då Komanoff), medan Don Preston lägger knepiga ackord på elpiano och blåsarna Bunk Gardner och Ian Underwood spelar virvlande stämmor i kontrapunkt på flöjt, klarinett, sax och fagott(!).

I "Nine types of industrial pollution" improviserar Frank Zappa på akustisk gitarr mot ett bombardemang av tre slagverkare på stor arsenal av orkesterslagverk. Det är fascinerande! I andra avsnitt spelar saxarna friform spräckjazz och det kan vara mera påfrestande. "King Kong" är en genial jazzfusionsvit men förstörs av ett mättat elsaxsolo.

"Uncle Meat" är till större delen instrumental. Men några bedårande doowop-sånger ("The air"!) och flippiga pratnummer är förstås med. Omslaget är frånstötande bizarrt. Men musiken är häpnadsväckande, både abstrakt och i någon mening innerlig. Jag hävdar att det är Zappas mästerverk när det gäller hans konstmusik.

Och jag blev lycklig när "The Dog breath variations" och huvudtemat från "Uncle Meat" framfördes med elegans på "Zappa Plays Zappa"-konserten.